När T och jag satt och åt middag igår, mumlade han (T, alltså) att "det är veteranbilsträff i Sannahed i kväll".
Jag är ju inte jättekorkad utan förstod att han väldans himla jättegärna ville åka och titta, så jag hakade på och sa att "då luftar vi Dolly" (bilen alltså).
Middagen försvann i en farlig fart och Dolly rullades fram.
Kan ju säga så här... en 51-årig bil är ingen ny bil och komforten därefter. AC är detsamma som att VEVA ner rutorna... Märk väl... veva, inte trycka på en knapp och de glider ner.
Vi var väl inte de enda där och vi fick en fin parkering under träden, uppe i backen.
Himlars vad bilar det fanns där... Allt från vrak till topp.
Långa bilar och väldigt jättekorta bilar.
Fula bilar och snygga bilar.
Välkända märken och udda märken.
Såg en Pacer, vilket inte är varje dag jag ser.
Kommer ihåg första gången jag såg en sådan "ostkupa". Det var hemma i den stad där mina föräldrar fortfarande bor. En för oss "jättemystisk" kvinna hade en sådan... Kvinnan ryktades det om att hon jobbat som fotomodell i Paris. Hon (kvinnan alltså) var lång, smal, mörk och bar alltid stora solglasögon typ "Jacqueline Kennedy" och när hon kom farandes i sin Pacer stod alla på gatan och tittade efter henne.
Så kom vi fram till en bil där T gick igång... "Här står banne mig en miljon" mumlade han och såg lyrisk ut i blicken och jag förstod att här var en bil han skulle kunna tänka sig byta sin Mini mot.
En Dodge Challenger R/T SE 440 Six-pack.
Säger mig inte så himla mycket... Den är BLÅ och i mina ögon en rätt ful modell. Men T gick nu inte att få kontakt med... Han stod med drömmande blick och hade ingen lust att vika från bilen sida. Jag slutade räkna varven han gick runt bilen efter femte varvet.
"Ser Du, den har vinyltak" avslutade han med innan jag hotade med att han skulle få gå hem och han inte kom med mig för att gå vidare.
Vi åkte hem när regnet kom... nöjda och glada över att vi tog beslutet att åka dit och titta.
Må gott
