När döden slår till utan förvarning

Igår kväll for vi ut till Paradiset efter T slutat jobba. En fantastisk kväll och en lika fantastisk morgon och dag.

Sjön låg som en spegel och solen värmde.

T som börjat jobba denna vecka, satte sig kl. 05.00 i båten för att åka till jobbet. Kändes konstigt att vinka av honom i Paradiset och där satt vi, jag och flickorna och som Pippi Långstrump sa... "utan snus i trettio dagar, försmäktar vi på denna ö". Dock inga 30 dagar utan sisådär 7,5 timmar.

Igår fick vi veta att Savannahs syster Ambra dött i DCM. En fruktansvärd sjukdom som man aldrig vet när den slår till. Jag vet att Savannahs uppfödare lät kolla Bönan (mamma till Savannah och Ambra och fler därtill) hjärta. En av de bästa veterinärerna i frågan var den som skannade Bönans hjärta inför båda parningarna och då visade det inget som inte skulle vara... likaså hanarna som parades med. Mer kan man inte som uppfödare göra... kolla... kolla och kolla igen.

Tyvärr kan DCM ligga och "lura i vassen" och slå till utan förvarning... det gjorde det nu. Ambra var ute och lekte med en boll med sin husse och matte och dog mitt i leken... För en hund, den bästa döden... leka med dem man älskar... men i det här fallet, var det för tidigt. Hon skulle fylla sex år den 24 augusti.

Vi är innerligt ledsna och tänker på Ambras husse och matte.

Nu ska vi boka tid för att titta på vår lilla bruna prinsessas hjärta. Det är visserligen gjort några gånger, men vi behöver  en uppdatering.

 

Vi har dock inte frångått arbetslägret... toa är nu grundmålat och struket en gång med "rätt färg", typ vitt.

Må så gott det går... och var rädda om Er.

Julklapparna fixade... nästan

Nästan alla julklappar inhandlade... På måndag fixar vi de sista. Var sådan attans lång kö idag i just den butiken vi skulle införskaffa klapp så vi valde att avstå från att köa. Livet är för kort för att köa i onödan.

På något vis tog vi en lugn lördag även om julstressen ligger som en dimma över stan. Mitt i julhandeln mötte vi sonen... innerligt älskad och innerligt fin... Nu är det inte längre pinsamt att krama den "väna modern" mitt i gångstråket.

 

Jag har de senaste timmarna slagit in paket... Rött papper och vita blanka tjocka snören... Snyggt och inte alls pråligt. Det kan hända att något paket är till mig från mig... Lätt hänt när det är något jag väldigt himla gärna vill ha... typ en fönsterlampa eller så. Lite dyr mumlade T... det hörde inte jag.

Lite glögg och julmusik på det...


Må gott

Ett år har gått...

Idag är det precis ett år sedan det stora flyttlasset gick från "Plupphuset" till våningen i stan... Ett år sedan Bönan förflyttades nyopererad från rum till rum med min mamma som trygghet. Bönan i bädden på golvet och min mamma (och ibland min pappa) intill...medan vi andra bar, slet, dirigerade kartongerna på rätt plats, skrattade, blev irriterade... Innerligt tack alla Ni underbara familj och vänner som hjälpt oss.

Mycket har hänt på ett år... Bönan, den dominanta men innerligt vänliga lilla tiken från Ukraina, klarade inte magomvridningen utan fick somna en månad efter flytten till stan.

Bönans dotter Savannah kom till oss i höstas som en stormvind... Inte dominant som sin mamma... men lika vänlig... Savannahs dotter Ingela kom, fyra månader gammal... veckan innan jul... men med stor sorg i hjärtat fick hon somna in då hennes organ inte var "färdigutvecklade" utan veterinärerna på Strömsholm rekommenderade att vi tog bort henne... "inte etiskt att operera" och det "kommer aldrig bli bra utan en plåga resten av hennes liv".

För några veckor sedan kom Julia... den fantastiskt fina 7-månadersvalpen från Ungern...till oss...och hon har tagit oss alla med storm. Innerligt välkommen och älskad från första stund.

Bill... sonen och F:s lilla fralla från Ungern även han... kommer ofta och hälsar på...Han är lite "klen i maten", men när han kommer hit... och två hungriga dobermannflickor står och låter snålvattnet rinna över hans nacke... då banne mig äter han... Han viker inte från skålen förrän den är tom.

TantKarin är inne på sin fjärde dobermann att fostra... och hon gör det med "vass tass" och mord i blicken... och jag lovar... I vårt hem är det en liten nästan tandlös silverperser på 14 år och ca 3,5 kg som bestämmer... och när hon tycker de fyrbenta är för jobbiga... lägger hon sig på ryggstödet på soffan och vänder sig bort från stöket och det är INGEN som muckar med henne...

Så... ett år har gått och vi sa just att "himlars vad fort tiden går".


Nu... dags att ta tag i middagen.

Må gott

När livet tar en vändning jag inte räknat med

Livet blir inte riktigt alltid som man tänkt och nu har det tagit en vändning som jag inte räknat med. Moder natur har spelat oss ett spratt som gör ont i hela min kropp och skär i min själ... Som gör att mitt hjärta värker och hotar att brista...

Vår lilla Ingela somnade in idag... stilla, mjukt och i min famn. 

Ingen kan belastas för detta... ibland händer det som inte får hända...det gjorde det nu.

Nu sitter även hon på molnet med SnyggÅke och Bönan, hennes mormor och äter makaroner och köttbullar... Hon den finaste dobermannvalp jag över huvud taget sett. Med ögon som djupa brunnar... en mjuk liten buffande nos. Hon som gärna kröp upp i min famn och rullade ihop som en liten "kanelbulle".

I söndags fick hon springa med sin mamma Savannah vid Paradisets strand... och jag kunde se att hon skrattade och var lycklig...

 

 

 

Innerligt tack till alla fantastiska veterinärer...
Innerligt tack till alla vänner som ringt, sms;at och kramat om...
Innerligt tack till alla som inte känner mig/oss men ändå brytt sig...

Må gott.

Sutherlands Incredible Ingela

Idag har vi varit komplediga både T och jag... eller rättare sagt jag har varit kompledig och T har haft semester.

I förmiddags packade vi in Blondie och Savannah i bilen och styrde mot Karlstad. Där träffade vi Anette och Ingela... Vår Ingela. ÄNTLIGEN... fick jag känna på henne... Ingela alltså, inte Anette, henne kramade jag lite på... men Ingela KÄNDE jag på.

Vi åkte till en stor grusgrop och släppte ut de tre fyrbenta. 

Liten Ingela följde sin "riktiga mamma" i hälarna så gott det gick... och ibland gick hon över till att hänga Blondie i svanskotten... något den lilla "Marsipangrisen" fräste ifrån om.

Den lille gav sig inte... hon försökte allt vad hon förmådde att hänga med moderskapet i svängarna. Svårt det där... och ibland pep hon när det gick vilt till. Men hon är ju inte dobermann för intet... Upp igen och iväg.

 

 

 

 

 

 

Nu har Anette åkt tillbaka till Norge med Ingela och Blondie och vi styrt hem igen.

Savannah ligger helt utslagen i sin bädd och sover och jag misstänker T har lagt sig på rygg i soffan och snusar han också.

Själv tänker jag plocka ur diskmaskinen och ta mig en chokladpralin.

Må gott

Av längtan till Ingela

Ingela växer så det knakar och jag håller på att längta mig tokig efter vår lilla fyrbenta flicka. Bönans barnbarn och Savannahs första dotter.

Vi vrider runt det där med att hinna en valp och konstaterar ännu en gång att det inte går...och vi är innerligt tacksamma för att hon kan vara kvar hos uppfödaren tills hon blir lite större.

Jag försöker verkligen tänka positivt på det där med hösten... mmmmmen det är himla svårt att finna något annat än höstfärgerna som gör att det är ok med mörkret... regnet... blåsten... skitigt och lerigt vart vi än går...

Näe...jag är en sommarmänniska...så är det bara...men jag jobbar på det.

Nu dags för mig att ta tag i lördagen... har ett litet kalas som väntar... DET är kul.


Må gott

Ingela fick stanna hemma...

De kom inte i fredags... de kom igår och utan Ingela.

I tullen blev de stoppade... Jorå... Ingela och Zlatan, som numera heter Dunder... är ju bara åtta veckor och för att komma in i Norge måste Du ge hunden avmaskningsmedel... och det medlet får Du inte ge en hund som inte är fyllda 12 veckor... Ingela som ska tillbaka till Norge (där hon är född) och bo där tills hon är lite äldre innan hon flyttar till oss på heltid... kunde åka hit men inte tillbaka utan maskmedel... så det var bara för Anette (uppfödaren) att fixa hundvakt åt vår Ingela och fara hit med Dunder som igår skulle till sin nya familj i Stockholm.

Snopen för oss... och mitt hjärta gick sönder en aning... men... Ingelas mamma Savannah stannar här på foder... Det känns så himla skönt.

Hon beslöt så fort hon fick se oss att vi var rätt OK i hennes ögon. Hon visade genast att en dobermanntant kan sitta i knät med frambenen... Det går bra.

Sonen kom och snuffade valp... Dunder... en liten behaglig kille... kommer bli en DUNDERSTOR kille... hans tassar hintar vart det kommer landa och det blir inte någon lite klenis det här.

Mamma Savannah var aningen orolig först... men sedan lugnade hon ner sig. Kan ju inte låta vem som helst hålla i bäbisen.

 

 

 

Lillemannen var med... och han ägnade mycket av tiden åt att bygga lego.

Så blev vi hundvakter också... Det är liksom lätt hänt...

Blondie kommer vara hos oss i några veckor... Himla kul... en liten trevlig Spanjorska modell Fransk Bulldogg och bästa kompis med Bill.

Sist men inte minst... Jenna... Den serbiska drottningen var också med. En tik med så mycket power att det osar om henne... Hon kom och tryckte sin kropp intill och talade om att hon accepterade mig... den känslan jag fick var ödmjukhet inför hennes tillit. 

 

 

 

Vi har också hunnit fira sonens F som fyllt år... Innerligt grattis.

 

Så... söndag em...
Vi är trötta efter en helg full av hundar... mat... och massor av skratt... minnen... och tårar över de som försvunnit.


Må gott