Augusti 1996 och 86-åring idag

Den åttonde augusti 1996 började jag jobba som lärare på den skola jag fortfarande jobbar men nu som specialpedagog. Så... nu har jag varit på samma arbetsplats i 30 år, förutom när jag som  nyexad specialpedagog gästspelade på en annan skola i en termin. 

Jag har ett jobb som jag trivs med och en jättefin arbetsplats, annars skulle jag inte varit kvar så länge och på måndag drar det igång igen... för 30;e gången får jag äran att vara med på ett upprop och ta emot oroliga nya elever som kommer från hela landet. Kan tillägga att, på skolgården brukar oroliga vårdnadshavare stå/sitta och vänta. Som specialpedagog är jag inte mentor för någon klass, vilket innebär att jag efter uppropet, brukar gå ut till vårdnadshavarna och prata lite... För så är det... en lugn mamma är en bra mamma och det är jättekul att hinna träffa dem också.

För 30 år sedan hängde jag en hel del i Paradiset. Då var det min pappa som var ägare till ön och mamma och pappa  brukade ta med farfar ut till ön. Den ö som hans pappa och mamma, vackre John och hans fru Maria (kallad Maja) en gång köpte.

Sonen var sex år... och hade just slutat med både hängslen och livrem... Nu var det enbart livrem som gällde. Jag var ganska fattig. Ensamstående och pluggat i flera år...så när jeansen gick sönder var det att lappa. Inget sonen misstyckte då det var supercoolt med lappade jeans.

 

Idag fyller min pappa 86 år. Bilden nedan är för 30 år sedan... Den dagen när han fyllde 56 år.

STORT

GRATTIS

på

FÖDELSEDAGEN

Nu fortsätter vi dagen med att fira

Må gott

I´ll be back

Augusti 2006 och augusti 2016

Sitter och tittar på gamla bilder och inser att livet går med en ruskig fart och jag har svårt att hinna med. Det går ju liksom inte att säga stopp ett tag... STOPP jag behöver få vila i detta ögonblick, för så är det inte. Stoppbart alltså... det glider vidare... 60 sekunder på en minut... 60 minuter på en timme. Det gäller att njuta där vi är och låta livet rusa fram utan att oja oss över vad vi missat, utan ta tag i livet här och nu och passa på att ha kul.

Augusti 2006 var det himla mycket vatten i sjön och vi (läs T) fick ösa båten vi skulle fara ut till Paradiset. Vi behövde inte vattna den månaden. Bra för ryggen.

Augusti 2006 låg bryggan och skvalpade mot vattenytan.

Augusti tio år senare, alltså 2016 var det himla lite vatten i sjön och vi kunde nästan gå runt hela ön. Himla bra, för då kunde vi laga kajen där det behövdes.

Vi hade till och med sand som vi kunde rita i. Det hör inte till vanligheterna.

Nu fortsätter vi livet med att ta tag i lite att äta. Kan ju inte gå hungrig.

Må gott

I´ll be back

 

De beslut vi tar, påverkar framtiden

Vi formas av dem som funnits tidigare, av dem som bidragit med sina gener långt innan världen såg ut som den gör idag. DEN punkten kommer jag säkert komma in på i något annat blogginlägg, då jag har mycket att säga om det... Dock inte nu.

I min familj finns på tok för många "lik i garderoben" för att jag ska kunna gå in i politiken säger min moster och tillika gudmor. Men... var ska vi ha liken om inte i garderoben... om vi inte grävt ned dem eller spridit dem i någon sjö förstås. Jag har på senare tid försökt förstå hur släkten ser ut och var den kommer från... Aningen rörigt men med min moster och tillika gudmor kanske jag kan få ordning på det när det gäller min mammas sida.

Min morfars pappa, Oskar åkte till Amerika när morfar var liten bäbis. Han skickade biljetter till morfar och morfars mamma Therese, men hon kunde inte simma, så hon vågade inte åkta till landet i väst. Oskar blev kvar i Amerika (tror vi) och Therese gifte sig med en annan Oskar som förövrigt var en lång och stilig karl han också. Vad vi inte vet är, vart tog morfars pappa Oskar vägen. Vad hände honom, fick han fler barn, var han lycklig? Många frågor som det skulle vara roligt att få svar på.

Min morfar, gjorde sin värnplikt i Örebro på I3. Han var furir och hade planer på att bli yrkesmilitär. Det ändrades då kriget tog slut och tre barn fanns hemma i en liten by nästan 10 mil från Örebro. Han blev åkare och körde en stor lastbil. 

Min mamma, äldst av tre systrar. Kom till världen på julafton 1940. Rödhårig, envis och massor av klokheter. Hon fick aldrig träffa sin farfar och vi vet inte hur det skulle varit om han valt att inte åka till Amerika. Om det kan vi bara spekulera... Min mamma (och pappa) har dock alltid funnits nära både mig och min syster och våra barn och för det är jag innerligt tacksam. 

 

Som sagt... vi formas av dem som givit sitt dna i tidigare generationer... men beslut vi tar är våra egna och dem kan vi inte skylla på någon annan för. Besluten påverkar dok framtiden, för hade Therese åkt till Amerika med min morfar, hade min mamma med största sannolikhet inte funnits, ej heller jag, min son och hans barn.

Var rädda om er 

Må gott

I´ll be back

Året 2025 som gått

Just nu är vi i full fart med att fixa inför kvällens middag med innerligt goda vänner. Som alltid på nyår och midsommar är det knytis och det uppskattar jag. 

Har tagit mig lite "rast" i fixet för att titta på året 2025 som gått. Allt finns inte presenterat på bloggen av olika anledningar och så kommer det fortsätta att vara. Jag vill dock passa på att tacka alla er som tittar in i vår del av världen. Ni som skriver fina och personliga kommentarer och som jag av hänsyn väljer att inte alltid publicera. Jag hoppas ni fortsätter att titta in här.

Jag vill önska er en fin fortsättning på de få timmar som är kvar av 2025

Jag vill även önska er...

Gott Nytt

År

Nu tittar vi på året som gått...

Januari

Vi startade med att stå på bryggan för att titta ut mot Paradiset som kung Bore såg till att vi inte kunde komma till. Vi hade nöjet att få ha N hos oss. Hon lärde sig att "man får hoppa i sängen på fredagar" och att det är kul att åka pulka. Vi hälsade på K och M i herrgården och fick nöjet att få bulldogskärlek. Jag fick äran att bli inbjuden till T och S;s konsert. Jisses vad jag blev imponerad.

Februari

Vi promenerade vid Paradisets strand. N tränade på mimik och sov över hos oss när hennes mamma och pappa var ute på annat. En ynnest att få det förtroendet.

Mars

Jag börjar så för att kunna skörda i sommar. N drar igång hopperiet och T hjälper mina föräldrar att skura trallen. Nu är det vår.

April

Kanske sådde lite för mycket tomatfrön, men vänner och bekanta misstyckte inte när de fick plantor. Vi lade i båten och fick hjälp. Stort tack för det. Nu startade vi upp Paradiset med att måla östra sidan på huset. Som vi längtat efter detta.

Maj

Sonen fyller år och vi får veta att N ska bli storasyster. Vi är på ön så mycket vi kan och får besök av bland annat Kakan och hennes matte. Jag fotograferar studentbalen och njuter av att det är varmt.

Juni

T fyller år och vi har ett gäng studenter att fira. Tärnan har fått ungar och vi firar midsommar med goda vänner på ön. N fiskar och får upp sin första mört. Sista veckan i juni är jag "förskola" och Dolly får en vaxning.

Juli

Första veckan är jag "förskola" och N och jag äter glass i Glasstemplet. Vi hade massor av besök på ön och det gjorde mig varm i hjärtat. Så himla kul.

Augusti

N sov hos oss på ön och vänner kom på besök. Vi firade min pappas 85-årsdag och målade östra sidan på gäststugan. Havsörnarna visade upp sig med sina ungar. 

September

Varmt och fint och vi satt i västerläge och åt på kvällarna. Vi firade min födelsedag med att ta upp båten och sonen med familj hjälpte till. Aningen vemodigt att stänga Paradiset. Vi var på kvartersloppis och hade "barndusch" med blöjtårta.

Oktober

Vi fyndar en TeVe-stol på blocket och klär om Kurvan. Jag ropar in två danska lampor på Tradera och vi firar N och F;s födelsedagar. Vi tittar på vårt Paradis från 80 meters höjd och hummar över hur vi längtar. V föds med en farlig fart. Planerat snitt som han inte visst utan bestämde sig för att komma ett dygn tidigare. N sov hos oss när föräldrarna och lillebror var på BB.

November

Vi promenerade vid Paradisets strand och konstaterade att de avverkat en del skog. Välbehövligt, då skogen var himla tät och gammal. Bill fick somna in 10,5 år. En tumör och himla ont i ryggen gjorde att beslutet var nödvändigt. Sonen och N blev med på släktträffen på kyrkogården med gofika, medan F och V var hemma och tog det lugnt.

December

N är med och pyntar pepparkakshus och V har sitt första leende. Sonen med familj är med och klär granen och mamma bryter vänster handled och krossar vänster axel. Vi firar jul med F;s föräldrar och det är knytis. På juldagen åker vi till mina föräldrar och firar mamma som på julaftonen fyllde 85. På kvällen drar magsjukan igång och vi var sänkta ett par dagar. Vi avslutar året som vi började det... med en promenad vid Paradisets strand.

Nu fortsätter vi förberedelserna för kvällens firande.

Må gott

I´ll be back

Det där med julgran

Just nu jular vi och med det menar jag att vi fixar med maten. Snart åker skinkan in i ugnen och i kväll blir det en skinksmörgås och några köttbullar. Julia ligger nyduschad i sin bädd i köket och gör inte många knop. Hon är ju "tvungen att ta sina människor på promenader flera gånger om dagen" och det är himla jobbigt för en dobermanntant på 9,5 år. Gäller att vila mellan gångerna.

Har suttit och tittat på granar genom åren. Det är inte så mycket förändring vad gäller pyntet, men storleken har varierat.

Då jag efter covid blivit aningen känslig för lukt/doft så har vi från förra året en plastgran. Det som jag ALDRIG skulle ha. Nu står den där för andra året i rad och det är helt OK. Vi har nästan tre meter i takhöjd så det blev en lite högre variant.

2015 bodde vi fortfarande i Plupphuset och där var takhöjden ca 2,35 så granen var precis som huset, en pluppgran.

2005 bodde vi i en etagevåning där övervåningen var ett enda stort rum på 70 kvadrat. Där sluttade taket från 6 meter som högst ner till golv. 2005 var granen 2,80 meter, en rätt hyfsad hög gran.

Året 2003 fick landshövdingen ingen gran. Det året fick min pappa och son välja gran och det blev en jättehög gran som de släpade hem över stan. Granen var 5 meter hög och vi stod på stege för att klä den och det gick åt dubbla ljusslingor. 

1990-års gran var "sonens första gran" och flera av julgranskulorna hänger fortfarande med. I år hängde N dem högt.

Här är jag med min mamma bredvid en gran det året jag föddes. Jag är tre månader och har väl inte någon koll på vad som händer. Är i "ge-mig-mat-stadiet-så-är-jag-nöjd"... enligt T är jag fortfarande i det stadiet. 

Vill passa på att gratulera min mamma om i morgon, på julafton, fyller 85 år

STORT

GRATTIS

på

85-årsdagen

Nu fortsätter vi med att jula runt och fixa inför morgondagen.

Må gott

I´ll be back.

Det är viktigt att skratta

För några månader sedan var jag på en föreläsning om hur viktigt det är att skratta och att det finns olika sätt att träna på det. Detta då kroppen och själen mår bra av ett gott skratt.

Igår, var Z här på middag och jisses vad vi skrattade och det mellan djupa samtal. Middagen startade kl. 17.30 och när klockan var 23.55 tog vi en promenad och följde Z en bit på vägen hem. Fortfarande med skratt och djupa samtal.

Tittade på bilder från julen 1992 och sonen är 2,5 år. Jisses vad vi skrattade och det var ett skratt som värmde både kropp och själv och jag minns fortfarande hur kul vi hade. Min pappa skrattade så tårarna rann och jag höll på att tappa luften.

Det var min moster och tillika gudmor och sonen som var i fokus och startade den julens härligaste skrattstund. 

Nu fortsätter vi lördagen med goda vänner och förhoppningsvis mycket skratt.

Må gott

I´ll be back.

Vet i katten vad de håller på med

Har idag suttit och fixat med gamla foton. Jag har börjat fotograferat av dem som finns i pappersformat och insatta i fotoalbum. Hittade två fotografier på T och min pappa. Vet i katten vad de håller på med. Bilderna är tagna med några års mellanrum och när jag frågar T vad de pysslar med, flinar han bara och skakar på huvudet. 

Idag fick vi lunchgäster. N hade beställt mosplättar och bacon. Tillbehören skulle vara lingonsylt och "äppelsylt" och flytande grädde. Så fick det bli.

V sov och åt... Himla bra sysselsättning. Han brydde sig inte ett smack om att storasyster och pappa busade.

Just nu mår jag aningen lite risigt. Tog influensavaccin i fredags och har väl inte varit på topp sedan dess. MEN det är övergående och jag mår betydligt bättre idag än i fredags kväll. Nu fortsätter vi söndagen med någon liten smörgås. Känner att jag behöver fylla på.

Må gott

I´ll be back.

 

Bill har fått somna

För tio år sedan kom Bill in i våra liv. Han anlände som en liten femmånadersvalp och tog våra hjärtan med storm. Han var övertygad om att han var en dobermann, det var bara en tidsfråga innan benen vuxit klart. 

Nu, tio år senare, fick han i veckan somna in. Hans kropp orkade inte längre... en växande tumör och ont i hela kroppen. Beslutet var tungt men nödvändigt. Ett fruktansvärt beslut att ta, men det är varje djurägares skyldighet att orka ta det beslutet. 

Bill har haft en fantastiskt fin liv med sonen och hans familj och han hade många människor som älskade honom. Vi är många som kommer sakna honom nu när han sitter på ett moln och äter köttbullar med våra tidigare familjemedlemmar.

 

Må gott

I´ll be back