Hon håller sig i skinnet

Häromdagen lyssnade jag på radio, vilket jag i och för sig gör alla dagar, men nu pratade de med en kvinna som sa att det är dags att sätta tomatfrön. Så det har jag gjort idag. Vi ska ha massor av tomatplantor i Paradiset till våren och jag hoppas att dessa tar sig.

Den ena, en tomatplanta som gärna ska hänga i ampel och tomaterna blir inte större än en ärta. Söt och god och växer som vindruvor, i klase.

Den andra är en liten knubbig växt som får mängder med tomater i storlek med större körsbär. Ska bli spännande och se om jag klarar av detta. Jag har aldrig haft tomatplantor jag själv drivit upp.

Vi har träffat sonen, F, N och Bill och mitt hjärta håller på att svämma över.

N fick en fårskinnsfäll av oss på "barnduschen", den har jag köpt av en tjej på jobbet som har får och som har de mest fantastiska skinn. Jag gillar de mjuka och plädklippta skinnen och ett sådant fick det bli till N. Hon gillar sitt skinn och det slår aldrig fel, så fort man lägger ner henne grabbar hon tag i skinnet och håller sig i det. Drar fingrarna genom de mjuka lockarna och släpper inte i första taget.

Ett stadigt tag i skinnet och sin pappas ärvda pyjamas, mätt och lite trött. 

Nu lite fika.

Må gott

I´ll be back

 

Svider i ögonen och känner mig grå.

Idag har jag suttit på Zoomföreläsningar hela dagen och på rasterna har det varit Teamssamtal med jobbet och hela tiden har Julia legat bredvid mig. Ibland reste hon sig upp för att kolla vem jag pratade med, för visst är det konstigt... Hennes människa pratar med en låda som svarar.

Att sitta så här en hel dag frestar på ryggen och jag har försökt att göra övningar mellan varven. Jag har även bytt plats under dagen...

Ena stunden var jag sittandes vid matsalsbordet. Det var bara att skjuta undan högen med stryktvätt.

Andra stunden parkerade jag ändalykten i soffan och lade upp benen... Allt för att spara rygg och nacke. Kan säga att det har inte hjälpt. Jag fixar inte att sitta så här en hel dag.

På lunchen tog jag Julia och gick ut i parken... och där höll vi till i nästan 50 minuter... allt för att jag skulle röra på mig så mycket som möjligt.

Nu svider ögonen och jag känner mig aningen grå, efter en heldag vid skärmen och det är dags för en lite bakelse. T är ute med Julia och jag kommer dela kaloribomben med honom när han kommer in.

Må gott

I´ll be back.

 

 

De första tårarna

Idag har jag inte stressat. Sände in en uppgift via "Urkund" till universitetet, satte mig vid roddmaskinen och rodde till taktfast musik, har vårdat blommor och fuldansat i hallen.

Två krukor med Mårbacka pelargoner, den ena vit och den andra rosa, tog vi med hem från Paradiset i höstas. De har stått i gästrummet, tillika arbetsrummet och fört en tynande tillvaro. Nu har de fått komma fram och står i söderläge i storarummet. Jag har till och med vattnat med lite närig, nu återstår att se om de klarar av att hitta gnistan åter för att bli med till Paradiset igen.

Så var det de där med julgrupper. Jag brukar inte rädda växter från dem, men nu gjorde jag det. En liten fin murgröna ska jag försöka rädda. Det har aldrig lyckats förr, men jag ska ge denna lilla "knubbis" en chans. Fick den av F;s bror med sambo när de var här på annandagsfika. 

Har just nu ett gäng vita orkidéer som jag inte vet vilken gång i ordningen de blommar. Jag verkligen älskar orkidéer och kan inte få nog av dem. MEN... jag kommer aldrig mer köpa mig en dyr rackare. T och jag gjorde det straxt innan jul. En röd, jättefin och i mina ögon oförskämt dyr. Den ville jag ha... och den fick bli med hem. Vi packade in den i trädgårdshandeln efter alla konstens regler. T gick ut och körde fram bilen så dyrgripen inte skulle bli kall. Hemma packades den upp och ställdes ljust och lite svalt. Alltså... inget varmt element i närheten. Den skulle vattnas två ggr i månaden... En vecka efter dyrgripen anlänt hade den tappat alla blommor och bladen var bruna och även de började trilla av. Idag... insåg jag att den var bortom all räddning så nu är den ett minne blott. Jag fortsätter med orkidéer men någon mer dyrgrip blir det inte.

Igår fick jag ett SMS från F, där det stod... "Nu har första tårarna kommit" och en bild på N. Spädbarns tårar kommer någonstans från där de är tre veckor till 4 - 5 månader gamla. N är tre månader och nu har de kommit.

Hon har med hela sin röst, vilket är väl tilltaget, talat om när hon vill något eller är missnöjd. MEN NU... kom tårarna och hur i katten ska jag kunna motstå henne när dessa trillar utmed kinderna. Risken är att hon får allt.

Så har hon kommit på att det där med att bada är trevligt. Himla nöjd flicka efter ett bad, å vem är inte det.

Nu har vi tvätt att hänga.

Må gott

I´ll be back.

 

Påfyllning av N-tid

Efter en vecka utan att ha sett N, beslöt vi oss för att åka till Huset på höjden och jag fick min påfyllning av N-tid. Kan liksom inte få nog av denna ljuvliga lilla flicka som i mina ögon är det mest fantastiska som finns. Min sons dotter... N. Det är henne jag ska lära skala kräftor på riktigt och inte bara stjärt och klor. Det är henne jag ska lära köra båten och förhoppningsvis var stenarna ligger. 

 

Nu är vi åter hemma och jag saknar redan familjen i Huset på höjden.

Må gott

I´ll be back.

Hur svårt kan det vara

Så var jullovet slut och snart även årets första arbetsvecka. Vi går från minus 10 grader till plus 8 på några timmar och nu blåser det som attan. Snön är helt borta förutom några smutsiga snöhögar fulla med grus. MEN... vi är en dag närmare sommaren och det är alltid en tröst.

Jag har en examinationsuppgift som snart ska vara inne, och som vanligt är mitt självförtroende i botten och jag tror inte ett skit om mig själv. Jag läser uppgiften och först så är jag övertygad om att jag missat något, sedan är jag helt på det klara att... jorå... allt är med, för att sedan rasa i botten av förståelsen av vad som ska göras. HUR SVÅRT KAN DET VARA... att tro på sig själv.

När det är dags för N att prestera ska jag vara hennes största supporter och "pepp-farmor". Jisses, hennes självförtroende kommer vara högre än Mount Everest och hon kommer vara övertygad om att hon klarar allt, bara hon vill och får lite tid på sig.

Nu dags att läsa uppgiften igen.

Må gott

I´ll be back

 

De som bidragit med gener och vissa valmöjligheter

På förmiddagen for vi till mina föräldrar för att äta lunch och hjälpa dem byta gardiner. Kan ju inte ha två 81-åringar flänga på stegar, det går ju bara inte.

Julia fick sig en springtur på fotbollsplanen nere vid sjön. Det gillar hon.

Så tittade vi på lite gamla bilder ur fotoalbum från pappas sida. Himla kul att få ansikte på dem jag bara hört talas om... De som gjort att mitt liv ser ut som det gör... vissa delar i alla fall. Självklart har jag gjort val, både bra och dåliga... men dessa människor har bidragit med gener och vissa valmöjligheter och det är jag innerligt tacksam för.

Som vackre John och Maja - min pappas farmor och farfar, de som köpte Paradiset.

Pappas morfar och mormor... namnen vet jag inte, men det ska jag nog få reda på.

Min farmor och farfar... nyblivna föräldrar, håller min pappa som här är 10 veckor. Min farmor dog när pappa var 11 vår, så henne har jag aldrig träffat.

Farmor, sitter på en sten i Paradiset... Bakom henna har vi numera den stora bryggan.

Min farfar och pappas hund Peggy. Farfar som var optiker och älskade att fiska... Här står han i Paradiset och visar denna dags fångst... Ål. Jag visste inte ens att det fanns ål i sjön. Men nu vet jag, det har i alla fall funnits. Hur det är idag vet jag inte.

Fyra generationer... minstingen är min pappa. 

Jag har massor att titta på nästa gång jag kommer till mina föräldrar. Så himla kul... Måste skriva upp alla namn så de inte försvinner... Sonen och N kanske vill se och veta mer i framtiden och då ska det finnas allt jag kan få fram.

Nu har jag en uppgift att göra till universitetet. Har seminarium i morgon.

Må gott

I´ll be back

 

Inget nyårslöfte... men...

Nyårsafton 2021 blev lugn och mättande. 

Bill seglade in med sitt lugn och lade upp läppen på kanten till sin bädd och tur var väl det, att han kom hit menar jag.

Julia har aldrig visat att hon brytt sig om smällar, skott eller raketer, men si nu har fröken ändrat sig och varför vet vi inte. Inte för att hon var hysterisk eller gnällig utan hon har vankat fram och åter och det under heeeeeeeeeeeeeela nyårsaftonen. Enda gångerna hon var superlugn var när vi var i köket eller när vi satt i matsalen och åt. Då låg under bordet och sov, men så fort vi satte oss i rummet för att titta på tv, började hon vanka fram och åter. Så vi är innerligt glada över en lugn lite frallapojke, för när hon vankade lugnade han henne. När sedan stora fyrverkeriet drog igång, då sov hon som en stock.

T och jag bestämde oss tidigt att vi skulle vara bara vi denna nyårsafton. Bara vi, två hundar, en krabba och en flaska vin. Jorå... det var vår nyårssupé. Det toppat med ostar, gott bröd, glass, ostbågar och mängder med choklad.

Idag beslutade vi oss för att börja träna igen. Vi kom av oss när jag blev sjuk i covid och det är ju 1,5 år sedan... Att dra igång roddmaskinen och hantlarna är inget nyårslöfte, utan ren självbevarelsedrift. Både T och jag har blivit lite mjukare i kanterna och det ska vi ta tag i. Kanterna alltså. De ska bli vassa och kantiga igen. 

Så... idag har jag rott och använt hantlarna och det är T också.

Bill är hämtad och Julia ska få årets första varma dusch. Det är ganska (läs mycket) skitigt ute och det skvätter upp när hon går. 

Nu en hund att duscha och en avhandling att fortsätta läsa.

Må gott

I´ll be back