Att bli lycklig över ett staket

I tider som dessa gäller det att hitta njutning, glädje och något att längta till. Idag har solen formligen "vräkt ner" och jag har haft tvätt på tork (läs istorka) på balkongen och nu doftar det ute i hela våningen. Inte för att tvätten blev så himla torr, men himlars vad gott den doftar.

Idag har det varit kallt. När vi gick upp i morse var det minus 13 grader. Det tycker jag är kallt och jag är som Julia... vill helst hålla mig inne, även om solen vräker ner.

T som är i stålbranschen blev himla lycklig när han såg detta staket idag. Någon tänker som vi. Vi har i Paradiset byggt en soffa runt en tall då vi inte vill fälla den för att den råkar växa på ett tokigt ställe. Samma sak här. Någon har fixat ett staket i järn och lagt ner både extra tid och pengar för att behålla trädet. Jag gillar det. 

Nu väntar vi på sonen och F som kommer på middag. Det är också en glädje och njutning.

Må gott

I´ll be back.

 

Hindersmässa i Örebro år 2021

2021-års Hindersmässa i Örebro såg inte ut som den tidigare har gjort. Så här tunt mellan knallarna har det inte varit i mannaminne.

Hindersmässan hölls första gången på 1300-talet och det var en marknad för bergsmännen från Bergslagen där de kunde sälja sitt järn som brutits i Bergslagen. Läste att det var visst en gång på 1400-talet som Hindersmässan inte hölls. Så det duggar inte tätt med inställda Hindersmäss i Örebro.

Jag har aldrig sett någon järnförsäljning under mina år som Örebroare, men Hindersmässan lever kvar som en gigantisk marknad i stort sett i hela innerstaden och det brukar vara "knökfullt med folk". Massor av knallar och massor av köpsugna människor.

I år var det Covid-säkert. Några få knallar på Stortorget med väldigt långt avstånd mellan.

Idag for vi upp till mina föräldrar. En himla fin och gnistrande kall dag. Perfekt att "tvätta äkta mattan i snön", så den for ut och T öste snö på den. Nu ligger den ren och fin i deras rum igen.

Julia fick en springtur på fotbollsplanen  och på gräsytorna vid sjön. Då temperaturen var ner mot 10 minus hade hon dubbla täcken på sig. Hon är som jag, en riktig fryslort.

Nu har vi kommit hem och hängt ut våra mattor på balkongen. Vi har ju inte längre någon trädgård att lägga dem i och det skulle inte funka att dra ut dem i parken och ösa snö på dem. Så... de häger på balkongen.

Må gott

I´ll be back.

Glömda skatter och vårsamlar

Ibland glömmer jag att jag har saker... som den lilla staden som står högst upp på skåpet i matsalen. Där står fyra små plåthus bredvid pigtittaren som min farfar gjort.

Det var F som påminde mig om husen som hamnade där uppe när vi flyttade in i våningen. De användes flitigt när vi bodde i "plupphuset", men har glömts bort. Insåg att jag har många glömda "skatter". Några ska fortsätta vara glömda... för så är det. Allt har sin tid och vissa skatter måste ligga till sig väldigt länge innan någon uppskattar dem igen.

Har även gått och blivit "vårsamlare". Som alltid efter jul, börjar jag samla saker som ska med ut till Paradiset när vi öppnar för våren. Det har blivit som någon form av terapi för att stilla min längtan till Paradiset. I korgarna samlar jag ljus som ska med över sjön.

Och i hallen står den nya lampan som ska sättas upp vid sängen i Paradiset samt tre ljusslingor med timer som går på batteri. Jag vill inte ställa undan kartongen utan njuter av att "vårsamla" till Paradiset. Jag berättade för min mamma hur jag gör och hon fnissade lite och berättade att hon gjorde likadant, men hon samlade i korgar och väskor som sedan for över sjön till Paradiset.

Julia hon förstår inte något alls när det gäller "vårsamlandet". Hon går och buffar på lådan som uppenbarligen INTE ska stå där enligt henne och hon han inte förstå varför hon inte få bita i ljusen.

Nu ligger hon nyduschad och med nyklippta klor i sin bädd och sömnen håller på att infinna sig. T befinner sig i samma stadie, fast utan något nyklippt.

 

Själv har jag en tidning att bläddra igenom.

Må gott

I´ll be back.

Digital middag

T och jag har en "spelklubb" med innerligt goda vänner. Varje fredag spelar vi för 22 kronor var. Inga hiskeliga summor, men om man inte spelar eller köper en lott har man ingen chans att vinna.

Igår träffade vi våra vänner i "spelklubben" och åt pizza, köpta från pizzerian runt hörnet. Vi skrattade, åt och drack gott till (för oss) sena kvällen och vi gjorde det covidsäkert.

T och jag dukade i matsalen, riggade datorn på lagboken som är i bra höjd för att slippa hamna i grodperspektiv och vips var våra vänner framför oss på datorskärmen. Även de hade köpt pizza och lite gott att dricka. Det kändes nästan som om de satt på stolarna mittemot. 

Stort tack för en trevlig, rolig och god kväll... Kvällen till ära hade vi köpt fyra trisslotter... vi skrapade ruta för ruta och visade upp för varandra... vi vann 30 kronor. Det är början på miljonerna vi tänkt sopa hem.

 

Nu väntar annan mat än pizza att fixas.

Må gott

I´ll be back.

Har köpt en stumpstake

Idag, när världen ser ut som den gör är vår stad tom en lördagskväll kl. 20.00. När världen är normal, är det ett rikt liv bland restauranger vid den tiden... nu... tomt och nästan spöklik. Jag saknar det... det normala livet, fast... det nya kanske är det normala. Hoppas inte.

Hemma är det inte heller som vanligt, vad nu vanligt är. Vanligen har vi vänner ganska ofta hemma på middag, lång go-fika eller bara en snabbfika. Det har vi inte nu och det saknar jag, men jag försöker ändå ha som vanligt hemma... tända ljus, äta gott och go-fika när jag är sugen. 

Har dock retat mig länge på att det blir långa ljusstumpar kvar när ljusen brunnit ner i stakarna. Dessa stumpar har minst en timmes brinntid kvar. Låter jag ljusen brinna längre ner i stakarna förstörs stakarna. Det tog jag tag i och häromdagen och klickade jag hem en "stumpstake". Det handlar inte om att jag är snål, för det är det minsta jag är, utan jag tycker det är onödigt att kasta en ljusstump som det är kvar att elda på och i dagsläget har jag många fina stumpar ligger i en låda som nu ska tändas igen... stumparna alltså och inte lådan.

 

Nu väntar resten av söndagen.

Må gott

I´ll be back.

Det där med glasögon

Den 19 september förra året tog vi hem alla stora pelargonier från Paradiset. De flesta ger jag bort då vi inte har någonstans att vinterförvara skönheterna, men en fick bli med hem till våningen en vit Mårbacka. Den har stått i "pigkammaren" och växt sig hög och gänglig men på juldagen klippte jag på inrådan av moderskapet ner den. Nu håller den på att skjuta skott och jag hoppas innerligt att den ska klara sig hela vägen tillbaka till Paradiset i vår.

Jag kan väl inte påstå att jag har "gröna fingrar" och orkidéer som inte kräver så himla mycket mår finfint hos oss. Ska villigt erkänna att jag inte har den svåraste sorten i min vård, men de vi har här hemma har gått "bananas" och har nu massor av stänglar med knopp som kommer och jag misstycker inte.

Hemma hos oss är det i stort sett som hos alla andra. Högar med tvätt ligger och väntar på att strykas och tvättställningarna verkar ha fått permanenta platser i matsalens ena hörn. De åker snabbt undan vid de tillfällen vi får besök, vilket inte är jätteofta i dessa tider.

I morse kom Bill på besök och i denna kyla såg han ut som en lite humla i sitt täcke. Av någon anledning får han väldigt svårt att gå när han har "humletäcket" på sig...

...och som vanligt har jag missat att boka tid hos frissan så håret ser ut som om det fått en duvning av elvispens degkrokar. Ska ta tag i det.

En annan sak jag ska ta tag i är nya glasögon. Gäller att hitta några som inte ser ut som ett stort cyklop på mig. Jag är ju inte jättestor och dessa är ett par juniorbågar, och modet det senaste åren varit STORA bågar och det fungerar inte. Om bågarna är stora ser det ut som det bara ett par glasögon som kommer gående. 

 

Nu kommer snart sonen och F för att hämta 11 kilo kärlek och jag ska ta tag i stryktvätten. T är ute och låter Julia få spring och jag är glad att jag slipper gå ut i kylan.

Må gott

I´ll be back.

Julia är en dobermann med allt vad det innebär

I morse signalerade Julia vid 05.30 att hon behövde ut och göra toalett. T som uppenbarligen är mer lättväckt än jag (som sov djupt) steg upp, klädde på sig och tog Julia för att gå ut.

Han öppnar vår ytterdörr och här börjar Julia att "moffla". Hon morrar inte, skäller inte utan "mofflar" och markerar tydligt att något inte är som det ska.

T tänder belysningen i trappuppgången och ser då en halv-trappa ner att det ligger en man med packning där. Tydligen var dörren till trappuppgången öppen i natt och han har hittat en varm plats att få sin nattvila på.

Mannen bad om ursäkt, tog sina saker och gick. Det gör ont i mitt hjärta att vi i vårt land ska ha uteliggare. Män och kvinnor som inte har en egen bostad utan måste sova i trappuppgångar. T fann sig inte utan lät mannen gå utan varmt kaffe och en smörgås. 

Vi är dock förvånade över att Julia markerade så tydligt. Hon har aldrig gjort det tidigare och då är hon 4,5 år och vi har trott att hon "har en brist" och inte har driften som en dobermann är avlad för, skydd och vakt. Julia är snäll, genuint och innerligt snäll men hon är också en dobermann med allt vad det innebär och det visade hon i morse.

Idag har det snöat... stora flingor har gjort världen mjukare och ljusare och T tog Julia på en lång promenad medan jag var kvar hemma och fixar lite. Vi har fått mejl från jobbet om en önskan att så många som möjligt ska jobba hemma, så arbetsplatsen i matsalen ska iordningställas. Måste dock in en sväng till jobbet efter lunch i morgon och hämta saker som jag behöver. Sedan får vi se hur länge jag kan sitta hemma och jobba. Arbetsställningen är ju inte den bästa och det kan bli så att jag ändå sitter på jobbet där jag har bra bord och stol. Har ju eget rum på jobbet så jag behöver inte träffa andra i onödan.

Så mötte T och Julia, Bowie och hans människor. Bowie är en stilig brun dobermannpojke som Julia tidigare fått se på håll. Nu fick de springa lite och Bowie fick veta att vissa saker får inte dobermannpojkar göra utan att dobermannflickor säger ifrån.

Nu ligger Julia i sin bädd i köket och håller på att somna. Nytvättad, fått springa med en "samma-lika-fast-kille-och-brun", ätit och varm. Kan det bli bättre för en liten dobermannflicka.

 

Själv ska jag sätta mig och googla runt efter en ny brödrost. Den gamla tog slut idag. Den höll i 30 år men idag slog det gnistor ur den. Det brukar vara en säker indikation på att det inte är som det ska.

Må gott

I´ll be back.

Idag blev vi påkörda

Sista dagarna på jullovet och vi beslutade oss för att ta en promenad vid Paradisets strand. Allt var vitt och på sjön höll isen på att lägga sig.

Julia fick springa i långlina. Det är inget hon misstycker och vi kan gå trygga då det finns MASSOR med vilda djur här så som hjort, rådjur, älg, vildsvin, hare, bäver, björn, varg, räv och myror. Det sistnämnda är nog det värsta vad gäller fara för bett. Julia har väldigt svårt att motstå ett gott spår och jag litar inte på att hon kommer tillbaka om det är skarpt läge, så långlina på.

Bävern har fullt upp och som jag skrev tidigare år, kan jag se honom kliva runt med stora framtänder och blå snickarbyxor och "mäta in" hur han ska fälla träden, medan hans fru, iklädd rött förkläde med vita prickar lallar runt i bakgrunden och föser undan barnen när träden ramlar.

Som vanligt när vi är här, stod vi och kikade på Paradiset och hummade över hur lång tid det är kvar tills båten läggs i sjön och vi kan åka dit.

Så... var det dags att åka hem.

Vi lastar Julia i sin bur i skuffen och sätter oss i "Mexicanaren" för att åka hem. Vägen i sommarstugeområdet (som vi måste åka igenom) är smal och det går inte att mötas utan att någon måste stanna och köra ner i diket eller in på en "ficka".

Vägen är hal av snön som kommit och på ca 30 meters håll ser vi att vi får ett möte mitt på ett krön. T stannar vår bil och kör åt höger så långt det går...  vi står så till att vi inte kan mötas där vi är, men bilen vi möter har en ficka bredvid sig. Föraren till den mötande bilen svänger inte in på fickan utan glider ner mot oss och kör rakt in i vår stillastående bil.

Vi har aldrig sett mannen tidigare och på förfrågan vilket försäkringsbolag han har uppger han vilket. Mannen säger till oss att han inte fick stopp på bilen utan att den "gled" ner för backen på min bil. Jag tittar på hans däck och ser att det är blankslitna sommardäck och påtalar det för mannen (född 1951) varpå han svarar "jag vet.

T fotograferar mannens körkort och hans däck och på vägen hem ringer han till vårt försäkringsbolag. De tar alla uppgifter och ser här att mannens bil har körförbud och inte är besiktigad. Killen på vårt försäkringsbolag säger till T att vi måste göra en polisanmälan på detta då det är tre brott som begåtts.

1. Kört på annat fordon.
2. Sommardäck i december.
3. Framfört fordon med körförbud.

Nu har T suttit i kö hos polisen i över två timmar för att göra den där anmälan. Här går det undan vill jag lova (läs står still).

 

Inga personskador... men en ilsken rödhårig "23-årig" kvinna i sina bästa dar är banne mig inte att leka med. Hur korkad får man vara att man åker runt i en bil med körförbud och sommardäck. Tänk om det gått en person där han "gled fram". IDIOT!

Må gott.

I´ll be back.