Det är värt att vara på toppen

Det blev en solig söndag också... Med migrän och i långsamt tempo. Behöver det.

Flickorna har med flämtande tunga tagit trappen två varv. Målet är 10 varv. Det blir i runda slängar en mil... Trappen upp...backen ner.

Mjölksyran pulserar (inte bra för mig), men när man är på toppen... är det värt det. Vi ser hela vägen hem... Utsikten är fantastisk.

 

 

 

Där pilen visar bor vi...

TantKarin har tagit "sju-sovar-dag". Hon sov nästan hela natten mellan sänggaveln och min kudde. Jag kunde höra hur hon mjukt "knarrade" när hon bäddade ner sig... "Inga djur i sängen" har vi sagt... Men är man som TantKarin 15,5 år, då får man... så är det.

När vi gick upp, förflyttade hon sig först till en av de tomma stolarna vid frukostbordet och med hög och ljudlig stämma talade hon om att även hon skulle HA frukost. Efter det, vandrade hon in i gästrummet och lade sig i fotändan i gästsängen... och där ligger hon fortfarande. Jag kan höra hennes "knarr" och hon verkar inte angelägen om att lägga sig någon annanstans.  

Flickorna hittade även idag en solfläck att stå på... och där stod de... Tyckte lite synd om dem så jag lade tid en av deras bäddar... Kanske ligger lite på plus nu efter mjölksyretrappen. 

 

För ett tag sedan fick jag en orkidéstickling av en systerdotter till mig. Har inte vetat hur jag ska vårda den... men uppenbarligen har jag gjort något rätt, för det händer saker... Bra saker tror jag. Upptäckte det idag när jag höll på med någon form av blomvård. Jag är INTE duktig på krukväxter, så jag chansar vilt och det går rätt hyfsat...ibland.

 

Nu lite mat... behöver det för att vara fortsatt snäll.


Må gott

Jag behöver sol

Vi fick sol idag...ÄNTLIGEN... jag har fått andas. Jag kroknar totalt utan sol. De senaste veckorna känns som om "30 dagar av nätter" och det är en tidsfråga innan jag förvandlas till vampyr. Så är det... Nu har jag fått lite botemedel och jag är med på banan igen.

TantKarin har vandrat mellan solfläckarna och på marmorskivan framför den plomberade öppna spisen var det varmt... Hon och Julia turades om att parkera bakdelen i värmen. Jag förstår dem.

 

Ett tag var jag orolig för att blommorna skulle vissna ner och självdö i mörkret. Varje morgon bar jag fram palmerna till fönstren för att de skulle få lite ljus... Idag behövde jag inte det. Solen letade sig in i hörnen och jag kunde nästan se hur växterna sträckte på sig i solljuset.

 

Jag hoppas morgondagen blir lika ljus... Jag behöver det för att orka.


Må gott

För 10 år sedan

På pricken 10 år sedan var SnyggÅke lite över året och vi bodde fortfarande i den stora etagelägenheten med 5,5 meter i takhöjd. Vi hade ännu inte landat i renoveringsträsket, vare sig i det lilla plupphuset eller i Paradiset.

Sonen bodde hemma och jag arbetade som medielärare. Jag hade dock påbörjat min utbildning till specialpedagog.

Vi hade två katter... Karin och den vita skogisfröken Simone och Tanya kom till oss titt som tätt på besök. 

Livet gick snabbt, men ändå långsamt. Vi tränade mycket med Snyggingen och det gav resultat. Inte för att vi hade så mycket att jämföra med, utan vi såg att den bångstyriga vackra Åke fick ramar och tydliga regler som både han och vi hade att förhålla oss till.

Livet för 10 år sedan var kaos... men ändå strukturerat. Vi var ovana hundägare och hade valt en av de svåraste raserna att fostra. Vi gjorde massor av fel, och gör det än i dag... men vi gjorde inte felen av dumhet eller ignorans... felen gjordes av okunskap och dem tog vi lärdom av.

 

 

SnyggÅke dog när han var 6,5 år... När han var som ståtligast och hade gått in i hanhundarnas  mognad. Han dog snabbt av en snabbväxande tumör...

Det tar tid att sörja... och det måste det få göra... Inte för att sorgen tar över... jag kan ju inte leva mitt liv i sorg för att döden finns... Jag försöker leva i nuet och skratta varje dag... men ibland kommer sorgen över mig och den här gången drog den in som ett litet vemod när jag var och tände ljus på gravarna under Allhelgonahelgen. 

Vi tände ljus på gravar och vi tände ljus för dem som ingen grav har... 

Ibland behöver jag gråta för att jag minns... ibland gråter jag för att jag håller på att glömma de jag borde minnas.

Döden finns... 

Var rädda om Er.

Från storlek 36 till 44 på två sekunder

Skulle köpa nya byxor idag. Har fått för mig att jag verkligen behöver ett par vida med hög midja... Jag är inte så himla stor på jorden... men något har hänt med storlekarna.

I min garderob har jag kläder som är några år och som jag fortfarande plättlätt kommer i utan problem. De kläderna är i storlek 36/38 alltså en gammal small (S). Idag var jag tvungen att gå upp till storlek 44 för att få brallorna över rumpan. Å jag lovar... så stor rumpa har jag INTE. Det innebar att jag skulle behöva kapa benen minst två decimeter för att inte gå och trampa på dem. Där stod jag i en provhytt med lampor som sken obarmhärtigt över min novemberbleka kropp...varenda cellulit syntes och jag har en normalt BMI...och mått över rumpan som är 90 cm... så måste jag gå upp till storlek 44 för att komma i byxorna.

T stod utanför och frågade hur det gick... Jag fräste till honom att JAG VILL ÅKA HEM... Med tårar i ögonen seglade jag ur provhytten, kastade åt honom fem par för små byxor och gick raka vägen ut ur butiken och ut till bilen... Kan tillägga att jag köpte inte de byxorna... på ett företag som börjar på H och som uppenbarligen bara tillverkar kläder för små platta flickor och inte normalväxta kvinnor. 

 

Nu tar jag och sätter mig vid roddmaskinen och ror bort lite ilska...


Må gott

Lite godis på toppen av sockerbiten

Det händer mystiska saker på den gamla nedlagda 18-hålsbanan... vita stora klumpar ligger där och det har det INTE gjort tidigare. Flickorna är förundrade och måste hoppa upp och undersöka. Med lite fart kommer de upp och visst är det konstigt... där ligger det godis.

Nu väntar gäster och flickorna har landat i sina bäddar i köket.
Stora sniffen går när T skär salladen... godsaker enligt flickorna.

Må gott

Har firat Fars-dag

I vår familj firar vi allt vi kan... och idag har vi firat Fars-dag. I paketet fanns en "glasögondiskmaskin". T och jag har en sådan och jisses vad de är bra. ÄNTLIGEN är mina glasögon rena.

Att fira Fars-dag är himla kul... förresten så är allt att fira kul. Idag åt vi... och vi åt lite till och skrattade så tårarna rann.

 

 

Fast det här med november... Ska villigt erkänna att jag blir aningen dyster. Allt är mörkt... JÄTTEMÖRKT, grått och fult. Grått är i och för sig fint, men grått väder blir jag inte glad av. 

Vi eldar ljus, så ljusfabrikanterna går helt klart med vinst och vi försöker fylla dagarna med skratt... Men hörrni... det är ÄNDÅ MÖRKT UTE och det är dystert.

Jag sa till T att det är läge att vira på utebelysningen på balkongräcket även om det inte är första advent än... bara för att "skrämma" mörkret ute. Kanske blir så... 

 

Vad som hänt med flickorna, vet i katten...

Julia är i slutet av sitt löp och Savannah är i början och nu har de börjat krypa ner hos varandra. Något som skulle vara heeeeeeeelt omöjligt annars.

Där ligger de och snusar... och fiser... Jag lovar... det doftar INTE pepparkaka under pläden. 

Nu dags för kloklippning.

Må gott

Vi jobbar på att "Besegra trappan".

Idag tog flickorna den långa trappen på 427 steg upp till toppen på Kvarntorpshögen utanför Kumla. Två varv orkades med...trappen upp och vägen ner. Vi jobbar på att ta "Besegra trappan" som är 10 varv.

Idag gick det inte att se så långt där uppe på toppen... molnen gick ända ner i backen, men det var ändå fint. Det där med "Konst på hög" är konstiga grejor tycker flickorna.

 

Idag har vi även haft fikagäster och vi har ätit hemmagjord pizza med drypande mycket mozzarella. Nu väntar vi på att sonen ska komma och krama lite på sin väna moder.

Må gott

Kladdkakemuffins

Dessa muffins är som stora, kladdiga, krämiga praliner. Himla bra att ha i frysen och snabbt kunna ta fram och bjuda på.

Servera dem gärna halvtinade.

Till ca 15 st.

• 100 g smör.
• 2 ägg.
• 2,5 dl strösocker.
• 1,5 dl vetemjöl.
• 1 knivsudd vaniljpulver.
• 1 krm salt.
• 4 msk kakao.

Gör så här...

1. Smält smöret i en kastrull på svag värme.

2. Vispa ägg och socker pösigt.

3. Rör ner det smälta smöret.

4. Rör ner de övriga ingredienserna.

5. Skeda upp i små mazarinformar. Fyll inte fullt.

    Det går INTE med bullformar.

6. Grädda i ca 15 minuter i 175 grader.

Låt svalna

Till chokladtoppingen

• 50 g smör.
• 1,5 msk mjöl.
• 1,5 msk kakao.
• 0,5 dl socker.
• 1 dl vispgrädde.
• 1 dl mjölk.

Gör så här...

1. Smält smöret i en kastrull.

2. Tillsätt mjöl, socker och kakao och rör till en jämn smet.

3. Tillsätt mjölk och grädde och koka tills smeten tjocknar till en kräm. Tar någon minut.

    Du måste röra hela tiden så det INTE bränner i botten.

4. Fördela krämen på chokladmuffinsarna och låt svalna.

Styckfrys dem och tag fram ca 20 minuter innan servering.

Må som godis... 

JÄTTEGOTT

Fick egentid i morse

I morse fick jag "egentid". T märkte att mitt tålamod var på nollstrecket och tog därmed flickorna på en lång morgonpromenad. Jisses vad jag uppskattade det.

Nu kunde jag fixa morgonbestyren i egen takt utan att känna mig stressad över att vara "väntad på".

När T kom hem hade han mobilen full i nya foton på en stad i söndagslunk, nästan folktomma gator och en strålande himmel.  Staden jag bott i sedan många år tillbaka. 

 

 

 

 

Jag var på mycket bättre humör när de kom åter. Egentiden hade hjälpt.

Nu väntar en middag och lite bestyr innan en ny jobbvecka börjar.

Må gott

Släktträff och Bakluckefika

I morse styrde vi norrut för att åka till mina föräldrar och byta till vinterdäck, lösa melodikrysset och äta lunch.

Kl. 14.00 hade vi bestämt möte med mammas sida av släkten i djupaste Bergslagsskogarna.  Det är där de ligger... mammas sida av släkten. Det är i den stora vita kyrkan på höjden som vi är (även sonen och jag) döpta och en gång i tiden gick jag altargången upp med sonens pappa. På den tiden när axelvaddarna var så breda att man fick gå på tvären genom dörrarna.

Idag åkte T och jag ihop med mina föräldrar dit för att tillsammans med min moster och hennes man, vandra runt bland släkten och tända ljus.

Jag kände ingen sorg... bara glädje över att få gå där med delar av familjen och höra dem berätta om de som en gång varit med och format den jag är idag. Som bidragit till att det känns som att "komma hem".

 

Å är det släktträff, är väl en riktig fika på sin plats. Denna gången blev det "bakluckefika" med vaniljbullar, hallongrottor och mjuk pepparkaka, varmt kaffe med mjölk och många skratt.

Aningen kallt var det allt... men det hör väl till.

 

 

Nu är vi åter hemma och jag har kvar känslan av att vara tudelad.

Jag är väldigt mycket hemma när jag är i Paradiset... när jag sitter på ön och ser fiskgjusen segla över vattnet... men jag är lika mycket hemma i "storskogen" i djupaste Bergslagen... där Lasse Maja en gång lurades och Bergsmännen var de som bestämde över bygden. Där skogsrået smög i skogen och mossen var full av sötaste hjortron.

Jag är tudelad över vem jag är... var jag hör hemma. Jag är mina föräldrars dotter med ena foten i norra länsdelen och andra foten i södra länsdelen. Båda delar står lika stadigt och båda delar saknar platsen där jag inte är.

Innerligt tack för en fin dag.

Cirkus Z på besök

T och jag är lediga... komplediga och det är himla skönt och välbehövligt och igår hade vi gäster som kom redan kl. 16.00.

Cirkus Z kom, dock utan självaste Cirkusdirektören pappa Z, då han har svårt för pälsdjur och hos oss finns det ju ett gäng. 

Hade varit och fixat lite nytt att sätta på mig... typ leopardstrumpor. Såg lite ut som om jag hade fläcktyfus och jag har ännu inte bestämt mig för om det är ok eller inte. Enligt Cirkusballerinan, mamma Z, var det snyggt... Undrar det ja...

 

Så var det de där med att man har hund utifrån vem man är... När jag berättar för någon att vi har två hundar, brukar de tro att vi har någon liten terrier eller cocker spaniel. Att vi har dobermann är för många helt otänkbart då jag "inte är någon dobermannmänniska". Uppenbarligen är jag en liten envis sötnos. Vet inte om jag ska ta det som en komplimang eller kränkning. Envis... ok... sötnos... nåväjalls.

Igår såg jag dock att en av Cirkus Z;s familjemedlemmar är en dobermannmänniska. Utan att jobba på det... utan att förstå det själv... tog hon både Savannah och Julia med storm. En ynnest att få se... 

 

Idag har vi klivit runt i ett heldagsmörker, fnissat åt gårdagen med fantastiska människor. Solen har inte lyckas bryta igenom molntäcket och det känns som om vi hade kväll redan i morse. "Typiskt november" muttrade T när han tog flickorna på en cykeltur.

Nu ligger flickorna nyduschade och sover i rena bäddar i köket. Jag tänker baka, för i morgon ska vi på släktträff på kyrkogården. Min mamma undrade om "man får säga att det ska bli jättekul". Enligt mig får man det. Vi kan ju inte sluta leva och ha kul, för att döden finns.
Allt har sin tid.
Att sörja måste man få göra, men vi kan inte gå genom livet och sörja för att andra har levt och inte längre gör det... Så... i morgon är det fest på kyrkogården... En vördnadsfull fest.


Må gott