För 10 år sedan

På pricken 10 år sedan var SnyggÅke lite över året och vi bodde fortfarande i den stora etagelägenheten med 5,5 meter i takhöjd. Vi hade ännu inte landat i renoveringsträsket, vare sig i det lilla plupphuset eller i Paradiset.

Sonen bodde hemma och jag arbetade som medielärare. Jag hade dock påbörjat min utbildning till specialpedagog.

Vi hade två katter... Karin och den vita skogisfröken Simone och Tanya kom till oss titt som tätt på besök. 

Livet gick snabbt, men ändå långsamt. Vi tränade mycket med Snyggingen och det gav resultat. Inte för att vi hade så mycket att jämföra med, utan vi såg att den bångstyriga vackra Åke fick ramar och tydliga regler som både han och vi hade att förhålla oss till.

Livet för 10 år sedan var kaos... men ändå strukturerat. Vi var ovana hundägare och hade valt en av de svåraste raserna att fostra. Vi gjorde massor av fel, och gör det än i dag... men vi gjorde inte felen av dumhet eller ignorans... felen gjordes av okunskap och dem tog vi lärdom av.

 

 

SnyggÅke dog när han var 6,5 år... När han var som ståtligast och hade gått in i hanhundarnas  mognad. Han dog snabbt av en snabbväxande tumör...

Det tar tid att sörja... och det måste det få göra... Inte för att sorgen tar över... jag kan ju inte leva mitt liv i sorg för att döden finns... Jag försöker leva i nuet och skratta varje dag... men ibland kommer sorgen över mig och den här gången drog den in som ett litet vemod när jag var och tände ljus på gravarna under Allhelgonahelgen. 

Vi tände ljus på gravar och vi tände ljus för dem som ingen grav har... 

Ibland behöver jag gråta för att jag minns... ibland gråter jag för att jag håller på att glömma de jag borde minnas.

Döden finns... 

Var rädda om Er.