Inget nyårslöfte... men...

Nyårsafton 2021 blev lugn och mättande. 

Bill seglade in med sitt lugn och lade upp läppen på kanten till sin bädd och tur var väl det, att han kom hit menar jag.

Julia har aldrig visat att hon brytt sig om smällar, skott eller raketer, men si nu har fröken ändrat sig och varför vet vi inte. Inte för att hon var hysterisk eller gnällig utan hon har vankat fram och åter och det under heeeeeeeeeeeeeela nyårsaftonen. Enda gångerna hon var superlugn var när vi var i köket eller när vi satt i matsalen och åt. Då låg under bordet och sov, men så fort vi satte oss i rummet för att titta på tv, började hon vanka fram och åter. Så vi är innerligt glada över en lugn lite frallapojke, för när hon vankade lugnade han henne. När sedan stora fyrverkeriet drog igång, då sov hon som en stock.

T och jag bestämde oss tidigt att vi skulle vara bara vi denna nyårsafton. Bara vi, två hundar, en krabba och en flaska vin. Jorå... det var vår nyårssupé. Det toppat med ostar, gott bröd, glass, ostbågar och mängder med choklad.

Idag beslutade vi oss för att börja träna igen. Vi kom av oss när jag blev sjuk i covid och det är ju 1,5 år sedan... Att dra igång roddmaskinen och hantlarna är inget nyårslöfte, utan ren självbevarelsedrift. Både T och jag har blivit lite mjukare i kanterna och det ska vi ta tag i. Kanterna alltså. De ska bli vassa och kantiga igen. 

Så... idag har jag rott och använt hantlarna och det är T också.

Bill är hämtad och Julia ska få årets första varma dusch. Det är ganska (läs mycket) skitigt ute och det skvätter upp när hon går. 

Nu en hund att duscha och en avhandling att fortsätta läsa.

Må gott

I´ll be back