Stalkad av miniträsktroll

Där jag har varit... har även "miniträsktrollen" befunnit sig. 12 kilo kärlek och Spanjorskan har följt mig i hälarna i stort sett hela dagen.

När jag duschat... har de legat utanför duschen och väntat.

När jag fixade makeupen (läs renoverade ruinerna) låg/satt/stod de nedanför.

 

 

 

 

Efter några timmar orkade de inte längre utan somnade... Savannah som tidigare under dagen sprungit bredvid cykel hade stenkoll... fast från ett mer sovande läge. 

Hon stalkar inte... hon lägger sig så att hon bara behöver lyfta ögonlocket för att se det  hon behöver se... och det är inte mig i duschen.

 

 

Det är inte så lätt att laga mat när de små lägger sig just där jag ska stå... Hjälpte inte att jag flyttade dem... de hittade tillbaka till "i-vägen-läge" och somnade om.

När jag sitter vid datorn... ligger de på en filt precis utanför rummet... Jag kan inte förflytta mig utan att kliva över dem.

Flyttar jag filten... bäddar de fram den till önskat läge... som är precis utanför rummet jag sitter.

T har pysslat med viktiga saker idag... Instrumentbelysningen på sin bil. Den där belysningen som ska lysa upp reglageknapparna mellan förarsidan och passagerarsidan... Ni vet... mittenkonsolen. 

Det behövdes lödas lite... nu lyser det som attan "men i fel färg" så det måste införskaffas blåare eller om det var grönare små lampor. Viktigt det där.

 

 

Nu ska jag dra igång glassmaskinen...
Vaniljglass med björnbär står på menyn.

Må gott

Där mossan är tätare och hösten gulare

Idag for vi till mina föräldrar. En lugn lördag med mycket skratt... mat... promenad... fika och ännu mera skratt... båten vändes också, det var ju för det vi åkte dit. Allt det andra fick vi på köpte och det tackar jag innerligt för.

Idag har vi gått i "heldagsskymning" och att fotografera är inte det lättaste om man (läs jag) vill ha bra bilder... visst går det... men det kräver en del för att bilderna inte ska bli gryniga. Jag är sådan att jag snabbt vill ta en ögonblicksbild utan blixt... 

Att ta en promenad i mina gamla hemtrakter är alltid lika fint... Skogarna är djupare... mörkare... grönare... Mossan är tätare hösten är gulare... Det doftar hemma även om jag bara bodde här i 11 år... så är de ändå som att komma hem...

 

 

 

 

 

 

Nu har vi kommit hem... Vi stannade efter vägen och plockade upp liten Bill... hans husse och matte hade roligheter för sig och ska i morgon jobba.

Nu ligger hundarna och sover... TantKarin knaprar torrfoder,..T hamnade i soffan och jag ska väl gå och göra annat än att sitta här.


Må gott

Lägger sig på rygg och gör sig tung

Så går vi in i det där mörkare... Mörkt när jag går upp och mörkt när jag kommer hem. Att fotografera (om man inte använder blixt) är svårt. Gäller att passa på när det är dagsljus, vilket betyder att mobilkameran används flitigt på lunchen.

 

Vi lever numera "hundliv" igen och det känns himla skönt. 

I tisdags var vi på "Bullfest" med Blondie... Sex stycken frisläppta franska bulldoggar i en inhägnad kan få vem som helst lycklig. Under tiden var T ute och lät Savannah springa bredvid cykeln. Damerna har ju lite olika behov och dessa måste man (läs vi) ta hänsyn till. 

Savannah är en Tant med mycket spring i benen... Massor av "motor" som måste få sitt för att inte "lacka ur".

Blondie... det lilla "miniträsktrollet" som Katja säger... är nöjd bara hon får vara nära... mycket nära... gärna mat och en kort toalettvända... jorå... lite olika behov hos Tanterna.

Blondie har en underbar egenhet... Det kanske beror på att hon är så liten och attans söt... för skulle Savannah göra så... är det inte så himla underbart... jag lovar.

När man (läs jag) säger till Blondie att hon ska göra något och hon tycker att "det ska hon visst inte"... smyger hon ner och lägger sig på rygg OCH gör sig tung.
Första gången jag såg det... trodde jag inte mina ögon... så jag var tvungen att säga till henne om ytterligare en sak... Blondie smög ner och lade sig på rygg och gjorde sig JÄTTETUNG. Den lilla spanjorskan väger modiga 15 kg och blir stel som en pinne när jag lyfter upp henne... Förstår Ni då... Savannah väger aningen mer och är aningen större och därmed inte lika lätt att lyfta upp.

 

Nu är T ute med Savannah och tömmer hennes energi... En lång cykeltur. Spanjorskan och jag har en soffa att lägga oss i... Det är bra grejor.

Må gott

Ingela fick stanna hemma...

De kom inte i fredags... de kom igår och utan Ingela.

I tullen blev de stoppade... Jorå... Ingela och Zlatan, som numera heter Dunder... är ju bara åtta veckor och för att komma in i Norge måste Du ge hunden avmaskningsmedel... och det medlet får Du inte ge en hund som inte är fyllda 12 veckor... Ingela som ska tillbaka till Norge (där hon är född) och bo där tills hon är lite äldre innan hon flyttar till oss på heltid... kunde åka hit men inte tillbaka utan maskmedel... så det var bara för Anette (uppfödaren) att fixa hundvakt åt vår Ingela och fara hit med Dunder som igår skulle till sin nya familj i Stockholm.

Snopen för oss... och mitt hjärta gick sönder en aning... men... Ingelas mamma Savannah stannar här på foder... Det känns så himla skönt.

Hon beslöt så fort hon fick se oss att vi var rätt OK i hennes ögon. Hon visade genast att en dobermanntant kan sitta i knät med frambenen... Det går bra.

Sonen kom och snuffade valp... Dunder... en liten behaglig kille... kommer bli en DUNDERSTOR kille... hans tassar hintar vart det kommer landa och det blir inte någon lite klenis det här.

Mamma Savannah var aningen orolig först... men sedan lugnade hon ner sig. Kan ju inte låta vem som helst hålla i bäbisen.

 

 

 

Lillemannen var med... och han ägnade mycket av tiden åt att bygga lego.

Så blev vi hundvakter också... Det är liksom lätt hänt...

Blondie kommer vara hos oss i några veckor... Himla kul... en liten trevlig Spanjorska modell Fransk Bulldogg och bästa kompis med Bill.

Sist men inte minst... Jenna... Den serbiska drottningen var också med. En tik med så mycket power att det osar om henne... Hon kom och tryckte sin kropp intill och talade om att hon accepterade mig... den känslan jag fick var ödmjukhet inför hennes tillit. 

 

 

 

Vi har också hunnit fira sonens F som fyllt år... Innerligt grattis.

 

Så... söndag em...
Vi är trötta efter en helg full av hundar... mat... och massor av skratt... minnen... och tårar över de som försvunnit.


Må gott

På fredag kommer de...

Till helgen kommer de... Alla fyrbenta som ska leva med oss och Lillemannen och hans mamma... På fredag ska Ingelas bror flytta hem till sin nya flock och Ingela och hennes mamma ska vara här tillsammans i helgen. Savannah stannar kvar hos oss på foder...medan Ingela ska tillbaka till Norge med uppfödaren och Lillemannen.

Det skär i hjärtat, men vi kan inte ha en valp i dagsläget... så Ingela ska bo i Norge tills hon är 10 månader. Hon kommer hälsa på oss flera gånger i månaden så jag får allt mitt behov av valping dämpat.

Det kommer inte gå någon som helst nöd på henne... Hon har ju världens bästa Lilleman som tar hand om henne och som ger lika mycket kärlek tillbaka som hon ger honom.

 

 

 

Nu dags att dyka ner i strykkorgen...

Må gott

Frågan är...

Jag har så mycket jag vill skriva om och ändå så lite. Det "myckna" är bäst att det får vila i sinnet... för man ska aldrig skriva när det gör ont... när det skaver i själen och gör illa... Bättre att låta det vänta och mogna... för är det då fortfarande värt att skriva om... då skriver jag.

Frågan är... "är det värt att sänka en människa som gör mig illa, för att jag själv ska må bättre"?

Svaret på den frågan återstår att se...

Annars har vi en söndag som känns konstig. Konstig på så vis att vi inte är i Paradiset eller har ett hus att göra massor av "måsten" vid. Det mesta "måstet" idag är att gå upp... renovera ruinerna (läs fixa makeupen)... bädda, tvätta, handla och laga mat. Låter som en söndag utan allt för betungande "måsten"... Det kan jag leva med.

 

 

 

Nu väntar fortsättningen på en strålande söndag.

Må gott

Ännu mindre vatten

Idag for vi till Paradiset och åter.

Vi kom ut i strålande sol och åkte hem i lika mycket sol. Vi gick där ute och skrotade, plockade lite sten, tog hem det sista som vi glömde förra helgen...ojade oss över vattennivån... som idag var lägre än i söndags förra veckan... och ändå har det hällregnat denna vecka.

Det är så jag börjar bli aningen orolig för nästa sommar. Vi har ett par dörrar, en soffa i gjutjärn, panel och massor av jord som vi ska frakta över sjön till Paradiset... Det kommer inte gå om det inte blir lite mer vatten... ELLER mindre så vi kan gå på sjöbotten. Det sistnämnda vore förödande för fisket.

 

I den nya kryddlådan frodas kryddorna för fullt. Persiljan håller på att växa sig stor och rosmarinen var det med sorg jag tittade på. Stor och kraftig... stod den där i lådan... och troligen kommer den inte överleva vintern. Det har hänt att tidigare plantor gjort det... typ i så där tre år... men det är inte vanligt att de gör det.

 

 

  

 

 

Nu är vi hemma i stan igen... vemodet sitter i hjärtat och det är minst sju månader tills vi kan öppna upp Paradiset igen...

Nästa sommar kommer vi ha två dobermannflickor med oss och jag lovar INGEN kommer gå iland oinbjuden. Känns bra... för jag ska villigt erkänna... jag har varit rädd några gånger denna sommar när jag varit ensam i Paradiset och sett båtar jag inte känner igen... eller som  när jag såg några män tjuvfiska kräftor. Då är man inte så himla kaxig... 162 cm hög.

Må gott