När kanterna suddas och minnet bleknar

I flödet på skärmsläckaren kom en bild upp på Åke... SNYGGÅKE, vår första dobermann. Han som hade 31 cm från knölen på huvudet till nosspetsen och vägde 49,5 kg. Han som gick in i utställningsringen och njöt av att visa upp sig. Han som vi hade "ordning och reda på" och som jag kunde säga "fot" till och han gick verkligen FOT. Han som är den ouppnåeliga och som jag alltid "faller tillbaka" på. Han som dog för ung och som är oss innerligt saknad. Bilden är tagen för precis 10 år sedan... och flera dobermann har kommit efter honom... dock ingen pojke, utan 4 flickor.

När Åke börjar suddas i kanterna och blekna i mitt minne... brukar jag sätta mig och titta på gamla bilder för att göra honom skarp i kanterna och färgstark i minnet... Det var dags för det nu. 

Idag ligger en annan dobermann i vårt kök... Julia och bredvid sig har hon den som sover ljudligast, Bill. Han är hos oss idag när hans människor är på konstutställning. 

Nu dags att börja med middagen.

Må gott

I´ll be back.