SnyggÅke får ligga i soffan

I slutet av maj är det fyra år sedan vår stora (49,5 kg), vackra dobermannpojke dog. Han som av utställningsdomarna kallades "SnyggÅke". 

Han som var vår första dobermann och troligen den ende hanen vi kommer att ha (läs orkar ha) ynnesten att äga. Han med de vackra milda ögonen.

Han som vi aldrig trodde att vi skulle få ordning på...

Han som gick in i två-års-trotset med buller och bång och som vi höll på att bli tokiga på.

Han som vid fyllda tre, landade och blev en fantastisk äldre dobermannpojke.

Åke kommer alltid att vara oss saknad... 

Att fostra en dobermann är inte som att fostra andra hundar... Att fostra en dobermannhane är stort... och kräver oerhört mycket tålamod... förståelse... uppfinningsrikedom... humor... envishet och ödmjukhet.

Jag kan bara be Er som låter en dobermannpojke (eller vilken hund som helst för den delen) hamna i Er familj att ha just det... tålamod, uppfinningsrikedom, humor, envishet och ödmjukhet. Ha förståelse för att en dobermannpojke behöver minst tre år innan han har "landar". Men det är ändå upp till Dig att fostra... ge mat och kärlek... visa med tydlig hand vad Du vill och ha förståelse för att om han inte förstår... så är det Ditt fel, då han inte pratar Ditt språk. 

Igår när vi träffade Jackson och hans människa fick vi en oerhört uppskattad present. En kudde i "rätt färg"... med en bild på vår Snygging... Innerligt jättemycket tack.

Jacksons människa har förstått hur mycket SnyggÅke betydde och fortfarande betyder för oss. Vill dock inte förringa Bönan och Ingela... även de har en plats i våra hjärtan som ingen kan ta ifrån dem. Men Snyggingen var hanen... den stora bumlingen och det är något visst med dem... De går bredbent... de är "bängliga" och helt fantastiska...

Vi som alltid sagt "inga hundar i soffan eller sängen". Nu har Åke... det vackraste av dem alla fått sin plats i soffa.

 

Nu ska jag ta och lägga mig bredvid SnyggÅke i soffan och se på tv.

Må gott