Släktträff på kyrkogården

Idag var det släktträff på kyrkogården. För så är det en gång om året, släktträff med ljuständning och fika. 

T och jag hämtar upp mina föräldrar och for några mil norrut och på kyrkogården träffar vi min moster och hennes man. Det är liksom vår kyrkogård... Här är jag döpt, en gång gift, sonen döptes här och så har vi det i generationer tillbaka på min mammas sida.

Det är i skogarna runt den stora vita kyrkan som jag känner att jag kommit hem... men det är till Paradiset som ligger ca sex mil söderut som jag alltid längtar till... konstigt. Jag står med ena foten i djupaste Bergslagsskogarna för att ha den andra foten på gränsen till Tiveden.

Det är här min mormor och morfar ligger begravda... och intill morfar ligger den tredje dottern som inte blev äldre än sju. Hon som jag delvis fått mitt namn efter... Hon som aldrig blir glömd även om hon inte nämns varje dag. Hon jag aldrig träffat... 

Så var det Nisses grav... Den som det inte längre går att läsa namnet på, men som inte går att missa. Den runda stenen är Nisses gravsten och vid den ska det alltid ställas ett ljus. Det är viktigt.

Nisse vad den starkaste mannen i byn... Han kunde kasta en sten över tjärnen, från ena sidan till den andra utan att stenen nuddade vattnet. Nisse åkte moped och var lång. I mina ögon var han jättelång och hade aldrig bråttom. 

Nu har vi kommit hem och jag har tänt ett ljus för dem jag inte kunde "träffa" idag på kyrkogården. Jag har tänt ett ljus för dem som saknas mig.

Må gott