Små stunder av glädje för att inte gå under, sönder och samman

Idag kom det en elev och stannade i dörröppningen...(dörren som för det mesta står öppen när jag är på rummet). 

"Får jag komma in", frågade hon försiktigt. 

"Självklart" sa jag. Hon tog ett kliv över tröskeln och stannade så hälarna nuddade den tröskel hon just klivit över.

"Vet Du", fortsatte hon... "jag är skittrött på Covid" sa hon med uppgiven röst.

"Vet Du", svarade jag... "det är jag med".

"Bra", sa hon och vände på klacken och gick över tröskeln och ut i korridoren.

Så är det... vi börjar alla bli trötta på den här Covid 19 som ingen bjudit in utan som tagit över en hel värld utan inbjudan.

Det gäller att hålla ut och hitta små stunder av glädje för att inte gå under, sönder och samman.

Härom dagen var det en stund av glädje för Julia och Jackson. ÄNTLIGEN har Julia gått ur "snyggstadiet" och kan träffa andra hundar igen.

En annan glädje är årets första inköp av amaryllislök. Det nästan syns hur den växer.

Jag blir glad över att T tog sig tid och hjälpte mig att putsa kopparkrukan amaryllisen står i. Även om den är bucklig (krukan alltså) är den fin och nu även blank.

Idag har jag kunnat hänga ut tvätten på balkongen... DET är lyx i november.

T har packat in Julia i "mexicanaren" för att låta henne springa på den nedlagda golfbanan och på vägen hem, tar han med PanPizza med mozzarellainbakade kanter. DET... är njutning.

 

Det gäller bara att försöka se de små sakerna som vi tidigare tagit förgivet som njutning och stunder av glädje. Himla svårt när vi haft vardagar med massor av lyxglädje att nu se det lilla som värdefullt.

Må gott

I´ll be back.