"Håll huvudet kallt, hjärtat varmt och händerna rena"

Idag träffade vi Jackson och hans människa. Det var meningen att det skulle vara på den nedlagda fotbollsplanen i skogen, men det blev istället hemma hos Jackson. Himla bra beslut, mossrivning i form av tre dobbisar som springer runt, trädklippning och fika i solen. En jättefin förmiddag typ runt lunch.

Tyvärr håller min kamera på att totalt ge upp, så en ny ska införskaffas så fort jag bestämt vad jag vill ha. För så är det... det är nästan alltid jag som håller i kameran, T kan göra det någon gång ibland, men då viftar han mest runt och man vet aldrig var skärpan läggs. Oftast inte på det som det är ämnat att fotografera. Så... det handlar om den kamera jag vill ha.

Kan tyckas som ett onödigt måste i tider som dessa... men jag måste få annat att tänka på än den pandemi som sprider sig över jordens yta.

Uttrycket "håll huvudet kallt, hjärtat varmt och händerna rena" är vad jag försöker förhålla mig till. 

 

 

 

 

 

 

 

Må gott... så gott det går...

T, är Savannahs människa

Det har varit en himla konstig vecka med allt vad som händer i världen. När jag åker till jobbet på morgonen är det nästan inga köer alls, utan jag kan mullra raka spåret med bara några få stopp... Butikerna har hyllor som är helt tomma och folk tror att toapappret ska ta slut i hela världen så att få tag i toapapper var nästa omöjligt... likaså jäst och mjöl. 

I morse tog T flickorna på en tidigt långpromenad. Savannah hade fått för sig att ingen och då menar jag INGEN skulle få sova, så klockan 06.00 steg vi upp... då gick hon och lade sig i sin bädd i köket och sov. Inte ofta jag går upp så tidigt en lördag, men jisses vad mycket vi hunnit.

 

Efter melodikrysset for vi till mina föräldrar för att byta till sommardäck. Ett säkert vårtecken. Det blåste lite kallt så flickorna och jag gick in i ett nästan tomt växthus och värmde oss. 

Savannah gillade INTE att vara ifrån sin husse, som var på framsidan av huset och bytte däcken.

T är Savannahs människa och det finns bara en sak som är bättre än T och det är mat enligt henne. Det bästa är när hon får mat i en skål som T håller i... det är himlen på jorden för en lite brun tjej.

Julia däremot, är nöjd bara hon får vara nära någon. Hon finner sig tillrätta och kommer snabbt till ro. Savannah talar om för alla i sin närhet att "hennes människa T, är på tok för långt bort".

 

Nu har vi kommit hem och jag är lite frusen, så det blir nog en kopp te och något gott att äta.

Må som GODIS... jättegott.

För 10 år sedan

För precis 10 år sedan var det bitande kallt, strålande sol, massor av snö och vi hade Snyggingen och Bönan i vårt liv.

Som de lekte och sprang i snön vid Paradisets strand och så himla trötta de var när de låg i buren när vi åkte hem.

Idag är det varken bitande kallt, strålande sol och snö. Vi har två andra fantastiska följeslagare i vårt liv... Savannah, Bönans dotter och Julia den ungerska prinsessan.

Dagens glädje var när T tog ut dem en och en i parken här utanför och lät dem roa sig med att springa i långlina och hämta det han kastade ut... Som de springer och vad innerligt lyckliga de är... När T var ute med Savannah, låg Julia i kapprummet och väntade. Hon flyttade sig INTE... Kapprummet mynnar ut i en större hall (ca 27 kvadrat) men si där gick inte att ligga... hon kunde ju missa T och Savannah när de var åter... för efter Savannah är det liksom hennes tur att roa sig i parken med husse.

Själv har jag roat mig med små ting... en av de tingen är att tvätta och hänga påsarna min mamma sytt för att använda när vi åker och handlar. Så himla fina påsar utan reklam på... och de tvättas med den övriga tvätten efter varje gång de använts. 

Nu dags att äta... Idag blir det fläskfilé med ädelostsås och hasselbackspotatis och massor av sallad. Himlars vad jag ska äta.


Må gott

Vi kan försöka göra något bra varje dag

Vi lever i en skakig värld just nu och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till allt. Jag "stänger ner" och tänker inte på elakheter, fulheter, virus, miljöförstöring och mars/april med illaluktande parker. "Så kan man göra" var det en på jobbet som sa, och fortsatte att "vi måste börja tänka på andra människor. Förr tog man hand om hela byn men det gör vi inte idag, idag tänker vi bara på oss själva".

Jag har tänkt på det som sades på jobbet... Förr kände man bara de i byn, man visste knappt var andra länder låg och man hade aldrig varit i huvudstaden för den låg himla långt bort. Idag är vi himla beresta och vi är endast ett knapptryck bort från andra världsdelar och vi får reda på vad som händer i andra länder bara några minuter efter det att det hänt och ibland får vi det direkt i livesändning och i stort sett alla har varit i huvudstaden.

Vi orkar inte tänka på- och hjälpa alla människor vi möter men vi kan i alla fall försöka göra något bra varje dag.

Idag var det meningen att sonen och F skulle komma på middag. Det blev inte så, men jag fixade lite mat åt dem och bakade rågsiktskakor som T åker över med... På samma vis som min mamma och pappa gjorde när vi höll på och renoverade som mest i "plupphuset" och det är jag fortfarande innerligt tacksam för.

Idag vaknade vi till strålande sol och det behövde vi. Jag börjar bli lite orolig för att våren kommer regna bort.

Flickorna har fått springa på den nedlagda fotbollsplanen och vår ungerska prinsessa Julia har en ytterst udda egenhet som  hon praktiserar när hon inte har koppel på.

När någon (i detta fall Savannah) ska göra toalett smyger hon och så fort den som "lättat på trycket" är klar, springer hon till attack... 

Savannah lyckas alltid dribbla bort henne, men när det gäller Jackson får han sina tacklingar.

Medan T och flickorna sprang på fotbollplanen var jag hemma och dammade, tvättade, fixade med blommorna, lagade mat och bakade rågsiktskakor... lite snorig av pollenallergi blandat med förkylning. 

Nu fortsätter vi lördagen med att äta godis.

Må gott

Jag är en ytterst stolt mamma

Idag tog vi en långsam söndag.

T har fortsatt det eviga jobbet med att skanna in negativ och lägga ut i någon Facebookgrupp så de får nörda ordentligt i "veteranbilar och muskelbilar".

Själv såg jag att våra tavlor i sovrummet var himla dammiga och tog tag i det projektet efter att jag bäddat och renoverat mig själv från nattens förfall som av någon anledning inträder i sömnen. Det sägs att kroppen läker och man vaknar som en nyponros. Det händer inte här.

I mitt fall vaknar jag och ser ut som om jag kammats med elvispen, ögonen är svullna och ansiktet har inte kommit på än... Det gör det inte förrän makeupen målas, först då kan man se hur jag ser ut.

 

Sedan tog jag en sväng till en idrottshall där sonen (nr 11) spelade match. Han gjorde två mål och en assist och jag ska villigt erkänna att jag känner att jag är väldigt delaktig i de målen. Nu förlorade laget så jag hävdar med bestämdhet att om det suttit mer mammor på läktaren skulle laget vunnit. 

Det är inte första gången jag sitter på en läktare och tittar när sonen spelar. Han har ju hållit på med innebandy sedan lågstadiet och fyller 30 år i maj... Medelålder och tyngden i laget har ökat avsevärt kan man säga. Men... jag är fortfarande en ytterst stolt mamma.

Måste tillstå att det är på tok för lite glitter och paljetter på innebandymatcherna... men idag var det i alla fall någon liten prinsessa som försökte.

Nu fortsätter vi söndagen med lite stryktvätt, godis, nässpray och någon film.



Må gott

Om försvarsmakten får bestämma färg på äggen...

Jag har fått någon form av mix mellan pollenallergi och förkylning. Vet inte riktigt vad som är vad längre... Jag nyser och snorar och är väl inte till min fördel på något vis.

T försöker muntra upp och det får jag ta tag i när jag är piggare... Uppmuntran består i att så här på lördagsmorgonen besöka kvarterets bagare och införskaffa kardemummabullar (extra allt) och biskvier som jag är oerhört svag för... Detta moffade vi i oss samtidigt som vi löste melodikrysset. Jorå... när jag är piggare så blir det en extrasväng med roddmaskinen då mjukhetsfaktorn ökar av sådana häringa godsaker.

 

Flickorna och liten Bill, låg i sina bäddar i köket under tiden vi kryssade... Bill som varit hos oss sedan igår eftermiddag då sonen och F roar sig med sådant som små frallapojkar inte kan bli med på.

Så fick vi äggleverans av Katja. Himla bra äggleverantör som kommer hem med ägg, hånglar upp alla hundar och även sticker åt mig ett stort paket älgfärs. Innerligt stort tack. 

Herrgårdsäggen ser ut som om någon vid försvarsmakten bestämt färgen... typ den där ökenklädseln. Helt klart mina färger och världens godaste ägg med en gula så gul att sockerkakan ser ut som saffranskaka.

 

Nu har T tagit flickorna för att roa sig och liten Bill och jag är hemma och chillar. Det är vi bra på. Jag har redan överskridit mängden nässpray man får ta på en dag. Ska jag hålla mig till det som rekommenderas, får jag inte ta mer nässpray på minst två månader. Får ta tag i det också när jag är piggare.

Må gott

Glad för saker jag fått

Jag har svårt att göra mig av med saker som inte är trasiga. Inte för att jag är någon samlare, långt därifrån, men hela saker gör mig ont att kasta, därför ger jag bort eller säljer det jag inte har användning för.

Vissa saker kommer jag inte ge bort eller sälja. Jag har några klenoder som jag hoppas sonen kommer vårda i framtiden. Vi kan dock inte tvinga på våra barn och barnbarn våra möbler eller vår "smak för saker", vi kan bara hoppas att de vårdar det, eller ger bort eller säljer till någon annan som vill vårda.

Satt och tittade på foton från när jag var lite (inte så himla länge sedan).

Stolen mamma och pappa köpte när de flyttade ihop. Stolen som Yngve Ekström designade och som fortfarande finns att köpa. Pinnockio heter den och de stolar som mamma och pappa köpte finns nu ute i Paradiset. De var grå när de köptes, men efter år av slitage målade jag om dem till vitt.

Mamma och pappa köpte även stolen Kurva. Även den designad av Yngve Ekström. "Kurvan" var föregångaren till Lamino. 

Lycka var när min moster och tillika gudmor kom på besök. Jag fick all uppmärksamhet och hon var alltid så himla tjusig. Hon läste för mig och sjöng de mest fantastiska sånger. 

Ser Ni stolen i bakgrunden... Den räddade jag från ett öde likt "stoldöden". Nu står den i rummet och är omklädd. Fårskinnet som satt när den var ny, är ett minne blott. 

 

Så var det soffbordet i teak. Det som införskaffades samtidigt som soffgruppen designad av Carl Malmsten. Under bordet satt en liten mässingsskylt med vem som designat bordet, den skylten har med åren försvunnit och jag missade att titta vad som stod.

Bordet fick jag av mina föräldrar när jag flyttade hemifrån och det hänger fortfarande med. Soffgruppen kördes till soptippen 1977, för att ge plats åt något nyare och det grämer mig.

Nu fortsätter vi första dagen i mars månad med att äta nybakat tomatbröd.

Må gott