Jag är en ytterst stolt mamma

Idag tog vi en långsam söndag.

T har fortsatt det eviga jobbet med att skanna in negativ och lägga ut i någon Facebookgrupp så de får nörda ordentligt i "veteranbilar och muskelbilar".

Själv såg jag att våra tavlor i sovrummet var himla dammiga och tog tag i det projektet efter att jag bäddat och renoverat mig själv från nattens förfall som av någon anledning inträder i sömnen. Det sägs att kroppen läker och man vaknar som en nyponros. Det händer inte här.

I mitt fall vaknar jag och ser ut som om jag kammats med elvispen, ögonen är svullna och ansiktet har inte kommit på än... Det gör det inte förrän makeupen målas, först då kan man se hur jag ser ut.

 

Sedan tog jag en sväng till en idrottshall där sonen (nr 11) spelade match. Han gjorde två mål och en assist och jag ska villigt erkänna att jag känner att jag är väldigt delaktig i de målen. Nu förlorade laget så jag hävdar med bestämdhet att om det suttit mer mammor på läktaren skulle laget vunnit. 

Det är inte första gången jag sitter på en läktare och tittar när sonen spelar. Han har ju hållit på med innebandy sedan lågstadiet och fyller 30 år i maj... Medelålder och tyngden i laget har ökat avsevärt kan man säga. Men... jag är fortfarande en ytterst stolt mamma.

Måste tillstå att det är på tok för lite glitter och paljetter på innebandymatcherna... men idag var det i alla fall någon liten prinsessa som försökte.

Nu fortsätter vi söndagen med lite stryktvätt, godis, nässpray och någon film.



Må gott