Idag blev vi påkörda

Sista dagarna på jullovet och vi beslutade oss för att ta en promenad vid Paradisets strand. Allt var vitt och på sjön höll isen på att lägga sig.

Julia fick springa i långlina. Det är inget hon misstycker och vi kan gå trygga då det finns MASSOR med vilda djur här så som hjort, rådjur, älg, vildsvin, hare, bäver, björn, varg, räv och myror. Det sistnämnda är nog det värsta vad gäller fara för bett. Julia har väldigt svårt att motstå ett gott spår och jag litar inte på att hon kommer tillbaka om det är skarpt läge, så långlina på.

Bävern har fullt upp och som jag skrev tidigare år, kan jag se honom kliva runt med stora framtänder och blå snickarbyxor och "mäta in" hur han ska fälla träden, medan hans fru, iklädd rött förkläde med vita prickar lallar runt i bakgrunden och föser undan barnen när träden ramlar.

Som vanligt när vi är här, stod vi och kikade på Paradiset och hummade över hur lång tid det är kvar tills båten läggs i sjön och vi kan åka dit.

Så... var det dags att åka hem.

Vi lastar Julia i sin bur i skuffen och sätter oss i "Mexicanaren" för att åka hem. Vägen i sommarstugeområdet (som vi måste åka igenom) är smal och det går inte att mötas utan att någon måste stanna och köra ner i diket eller in på en "ficka".

Vägen är hal av snön som kommit och på ca 30 meters håll ser vi att vi får ett möte mitt på ett krön. T stannar vår bil och kör åt höger så långt det går...  vi står så till att vi inte kan mötas där vi är, men bilen vi möter har en ficka bredvid sig. Föraren till den mötande bilen svänger inte in på fickan utan glider ner mot oss och kör rakt in i vår stillastående bil.

Vi har aldrig sett mannen tidigare och på förfrågan vilket försäkringsbolag han har uppger han vilket. Mannen säger till oss att han inte fick stopp på bilen utan att den "gled" ner för backen på min bil. Jag tittar på hans däck och ser att det är blankslitna sommardäck och påtalar det för mannen (född 1951) varpå han svarar "jag vet.

T fotograferar mannens körkort och hans däck och på vägen hem ringer han till vårt försäkringsbolag. De tar alla uppgifter och ser här att mannens bil har körförbud och inte är besiktigad. Killen på vårt försäkringsbolag säger till T att vi måste göra en polisanmälan på detta då det är tre brott som begåtts.

1. Kört på annat fordon.
2. Sommardäck i december.
3. Framfört fordon med körförbud.

Nu har T suttit i kö hos polisen i över två timmar för att göra den där anmälan. Här går det undan vill jag lova (läs står still).

 

Inga personskador... men en ilsken rödhårig "23-årig" kvinna i sina bästa dar är banne mig inte att leka med. Hur korkad får man vara att man åker runt i en bil med körförbud och sommardäck. Tänk om det gått en person där han "gled fram". IDIOT!

Må gott.

I´ll be back.

Ny lampfot, en tung "elefant" från Orrefors.

Alla som känner mig väl, vet att jag är barnsligt förtjust i lampor och framför allt lampfötter i glas från 60 - 70 - talet.

Scannar av det mesta i min närhet för att inte missa något fynd. T frågade (försiktigt) för inte så länge sedan "om det inte räcker nu med lampfötter". Jag förstod inte alls vad han menade.

Straxt innan jul fyndade jag på Tradera. En lampfot från Orrefors... jamen va... Den var ju bara att lägga bud på och den blev min. Tung som en elefant är den och när den kom var den inte den renaste, ingen lampskärm och elen var inte att lita på.

Nu är den ren, jag har hämtat en lampskärm från mina gömmor, vi har satt på möbeltassar under och T har bytt elen. Jag har planer på att den ska få bli med till Paradiset, men har inte bestämt mig än.

I dagsläget står den på skänken i matsalen, min tunga "elefant" från Orrefors.

Nu är det dags för Julia att få "lätta på trycket" och det behövs en vända i parken för det.

Må gott

I´ll be back.

Ozzy - mystisk, tyst, stor, ståtlig och innerligt snäll

Idag har vi träffat Ozzy och en av hans människor. Ozzys människor var de som hjälpte T när han hoppade i Svartån efter Savannah som gjorde ett dyk ner i ån för ett par somrar sedan.

Ozzy är en stilig mogen kille på snart (i februari) sex år och han är en blandras av Sebirian husky och Alaskan malamute och jag kan inte låta bli att bli varm i hjärtat när jag ser honom. Han är som en vacker dröm...lite mystisk, tyst, stor, ståtlig och innerligt snäll. Han lät Julia få komma undan med mycket, men han sade ifrån och det redigt när hon gick över gränsen som han hade. Julia backade och blev lite mer försiktig mot honom, fast det glömde hon snart. Så himla typiskt Julia. 

Ozzy människa sa att "Ozzy är inte lätt att få igång" och Julia fick jobba bra för att få honom att springa, men när han sprang... då var det svårt för vår dobermannflicka att hänga med. Jisses vilken kraft.

När Ozzy tröttnade, satte han sig ner och visade tydligt att han var klar... Inget Julia brydde sig om och fick igång honom ett varv till.

"Han är nog den lataste draghund jag vet", sa Ozzys människa. 

 

Nu ligger Julia och sover i sin bädd, T är och tvättar sin bil och jag funderar på att krypa ner bredvid Julia.

Må gott

I´ll be back.

Vi mötte Attila

Idag trodde vi inte att vi skulle få se ljuset alls, men det fick vi. Vi var lite trötta på allt mörker och bestämde oss för att ändå gå ett varv vid Paradisets strand, men vi hann inte mer än utanför stan så såg vi att vi åkte mot en ljusare tillvaro. Vi fick till och med se lite sol, med betoning på lite. Hade inte storkameran med utan T;s mobil kom till användning.

När vi gått halva rundan mötte vi Attila och hans "gammelmänniska". Den stora stolta rhodesian ridgebacken som Bönan lekte med när han var runt året gammal. Attila är nu åtta år gammal och så himla fin, lugn och mjuk. Han fick sig dock en utskällning av Julia när han ville kolla hennes bakre regioner lite för närgånget, men han fick en fin fläck där Julia kissade som han uppvaktade flera gånger. Himla fin fläck det där.

 

När Julia och Savannah löpte (inföll april - maj) har Attila tidigare år smitit hemifrån och satt sig på bryggan och spanat suckande ut till Paradiset. Där ute finns något himla rart. En tidsfråga innan den mogna herren simmar de 900 metrarna.

Nu fortsätter vi med något gott att äta.

Må fint.

I´ll be back.

Letar sänglampa till sovrummet i Paradiset

För ett år sedan åkte de vita lampskärmarna i rummet ut. Inte för att jag inte gillade dem, utan de var gamla, gula och spröda och gick inte att göra rent. Då införskaffades turkos/blå skärmar i sammet. Jättefina men de gav inget fint ljus då sammet inte släpper igenom lampans sken. Det blev ett hårt ljus i fönstren som gick rakt upp och ned. 

Nu tröttnade jag på det (ilandsproblem) och vita skärmar införskaffades igen. Skärmar som släpper igenom ljus och ger ett mjukt sken i rummet. Jorå... så fick det bli.

Idag har vi inte gjort så mycket, förutom att promenera med Julia, städat, säkrat upp 2020-års fotografier och lagt in på extern hårddisk och ätit 2-dags-soppa. T kroknade en aning och tog sig (i skrivandet stund) en lur på soffan. Julia tror uppenbarligen att han är sjuk och behöver vårdas så hon lade sig nedanför. Det hörs tunga andetag från dem båda.

 

Själv ska jag snurra runt på olika webb-sidor och leta efter en sänglampa till sovrummet i Paradiset. Idag har vi ingen och när det är dags att lägga sig blir det himla mörkt i sänghörnet.

Må gott

I´ll be back.

Destination Tokyo - Paris över Paradiset.

Vi lever försiktigt och träffar inte så många, men sonen, F och Bill träffar vi så mycket vi kan. Julia tycker att sonen är lite läskig... han bullrar in och lockar på henne och hon smyger fram med öronen struket bakåt för att hälsa snabbt. Med lite godis går det bättre, men han är ändå himla läskig.

Bill kan inte se något läskigt alls i sina människor, varken sonen eller F och igår skulle det klippas klor på 11 kg kärlek... Bill fick klorna klippta och sonen tränade magen. 

Idag sken solen. Första gången på flera dagar och vi var en sväng till Paradisets strand och gick några kilometer. Himla skönt.

Vi stod ett tag i solen och laddade D-vitaminer.

Så kom planet som går mellan Tokyo och Paris... Konstig rutt när de måste flyga över Paradiset för att komma rätt. Om jag kollar på kartan, verkar det vara en himla lång omväg.

T nördar lite och har en app där han kan se vilket plan det är som flyger över oss och vilken destination det har.

 

Nu är vi hemma och Julia ligger mätt och  nyduschad i sin bädd. T och jag har ätit middag och har vilda planer på att ta en liten efterrätt. Det blev lite, med betoning på lite kvar sedan gårdagens middag med sonen och F.

Må gott

I´ll be back.

Är förundrad...

Så här lugn nyårsafton har vi inte haft sedan sonen var nyfödd... om vi bortser från  nyårsafton 2018 då jag fick vinterkräksjukan och var tvungen att ställa in kalasandet. 

Vi åt en hemmagjord smörgåstårta och somnade 23.30. Jag vaknade till av alla smällare som IDOTER sköt och jag är innerligt glad för att varken Bill eller Julia är rädda för fyrverkeriernas framfart.

Blir dock förundrad över att vi fortfarande får köpa (och att någon fortfarande får sälja) fyrverkerier i vårt land. Trodde vi kommit längre än så.

• Skaderisken.
• Förstörelsen.
• Alla rädda djur, och då menar jag inte bara hundar. 

Hörde av en granne idag att hennes man fått sitta på toaletten med deras ena hund för att hon inte skulle "gå sönder av rädsla" och då bor vi mitt i stan där man INTE får skjuta raketer utan tillstånd av polis, vilket de (polisen) inte ger då det är tätbebyggt område. Jorå-men-så-att... böter på det skulle uppskattas.

Sedan är jag förundrad över att de som skjutit raketer inte plockar upp efter sig, utan parkerna här omkring är fulla av skräp från dessa "festligheter". Å jag som får dåligt samvete om jag inte kan få upp en hel bajs efter Julia om hon varit lite lös... Ska sluta ha det... dåligt samvete alltså.

 

Nu tänker jag lägga mig i fåtöljen och kolla om det finns något kul att se på.

Må gott