Vi spred hans aska

 

 

 

Ibland tar saker tid... och det måste få ta tid för att bli bra... så bra det går.

Snyggingen har varit borta sedan 27 maj förra året och det går inte en dag utan att vi pratar om honom eller nämner hans namn... Vår stora, svarta, starka, dominanta, vänliga dobermannpojke...

Vi visste inte hur vi ville göra med hans aska, så den har stått bredvid whiskyn i ett skåp i Paradiset... Den har stått där i över ett år... och vi har inte ens orkat prata om det.

Nu tog vi beslutet att han... den vackraste av dem alla, med ett mått mellan nos och "knöl på huvudet" på 31 cm och en vikt på 49 kg muskler skulle inte grävas ner i jord.

Snyggingen älskade vatten... eller... så här... han ville stå i vattnet och känna svalkan under magen, så i vatten skulle han få sin vila. Straxt söder om Paradiset, där farfars aska spreds, en vindstilla vacker dag...spred vi Sutherland´s for your pleasure - Åkes aska... Jag kunde se hur den vita askan som små kristaller dalade ner i vattnet.

Det gjorde ont... så himla ont... men nu är det gjort och det kunde inte bli bättre.



 

 

 

 

Må gott