Utrustade med sliptrissa av "stålull", färgburkar och kakor åkte vi i morse till mina föräldrar för att fixa med båten... Den som ska ta oss till Paradiset så fort isen försvunnit.
Jag försökte verkligen vara ute, men fick ge mig för att gå ut korta stunder. Pollenallergin påverkar mig mer än tidigare år och det är så illa att jag behöver nog uppsöka vårdcentralen för att få något som gör att jag kan vistas ute mer än fem minuter åt gången innan det rinner ur ögonen, svider i bröstet och jag har svårt att andas. Så jag höll mig mestadels inne och tillsammans med mamma planterade om tomatplantor och diskade efter lunchen... Innerligt tack för god mat och många skratt.
Julia och Savannah parkerade sig på altanen... de hittade en perfekt solstrimma att ligga på och inte brydde de sig om att de låg aningen i vägen. Solstrimman är deras var den än dyker upp.
Pappa tog sig an äppelträden... och där förstår jag inte riktigt hur han tänker... Knäprotes och stege är väl kanske inte den bästa kombon... men... uppenbarligen fungerar det. Skam den som ger sig.
Nu är vi hemma... eller rättare sagt jag lallar runt här hemma. T är med flickorna på den nedlagda golfbanan för att de ska få springa av sig lite "spring-i-benen". När värsta pollenchocken lagt sig kan jag förhoppningsvis bli med...
Må gott
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kul att Du har lust att skriva några ord...