Allt för att chocka kroppen

 

 

 

Nu är det mörkt när vi åker till jobbet och ännu mörkare när vi kommer hem... Svårt att över huvud taget fotografera, då jag aldrig använder mig av blixt. Då gäller det att fotografera på helgerna när vi är hemma i dagsljus.

 

Kanske inte så konstigt att jag hela tiden är trött. De dagar när jag åker hem på lunchen och går ut med Bönan är himla välkomna... En kort rask promenad i dagsljus... det är vad som behövs för att inte krokna redan efter kvällsmaten.

 

 

 

Vi gör "baljor" med fruktsallad och äter till frukost... Allt för att chocka kroppen på c-vitamin den här mörka årstiden.

 

Så... nu soffläge för att orka sova.

Må gott

Scanna diabilder

 

 

 

I julas fick T en negativ- och diabildsscanner av mig i julklapp. Himla smart grej. Vi har sett att alla våra färgfoton som vi tog innan digitalkamerans intåg håller på att blekna och ALLA diabilder är mer eller mindre förstörda. Vi har inte varit oaktsamma på något vis. Pappersfoton ligger snyggt i album i stängda skåp och diabilderna ligger i sina fack... men ändå håller tidens tand på att förstöra dem.

 

T har tagit tag i detta och "betar av" negativ efter negativ och igår roade han sig med några lådor diabilder. Bilder från när jag var pytteliten.

 



 

 

 Min mormor och jag... Mormor som alltid doftade kardemummabullar och vanilj... märkt av sjukdom och ett hår som likt mitt ser ut som om det är kammat med degkrokarna.

 

 

 

 

Min pappa och jag... Pappa som bara var 23 år när han fick den lilla rödhåriga, ilskna, hungriga och JÄTTETJOCKA flickan. "Flickan" som idag inte är lika ilsken längre... men fortfarande rödhårig och hungrig... Det tjocka... gick ner till magert för att idag vara aningen mjukt i kanterna.

Min mamma och jag... Mamma som också bara var 23 när jag föddes... Det rödhåriga, ilskna och hungriga fick jag från henne... Då förstår Ni hur det var innan maten stod på bordet hemma hos oss... Som pappa sa... "två rödhåriga under samma tak är djävulens påfund".
Jag förstår INGENTING!.



Så... nu fortsätter vi söndagen.

Må gott

Om, OM inte fanns

 

 

 

Vi tog en långsam lördag... eller rättare sagt JAG tog en långsam lördag. T däremot åkte en sväng med min pappa för att kika på en ny...eller... inte ny... himla dumt att köpa en NY bil när man som vi har hund... utan en för oss, ny bil. Den finns i en stad inte långt härifrån... och JAG VILL HA... Nu handlar det om priset. En dyr rackare... eller... kanske inte dyr... men vi vill ha ner priset... en aning i alla fall, annars får vi börja leta igen.

 

Jag stannade hemma från bilkollandet då jag inte kan hålla god min i prutningar... Under tiden T kollade in drömbilen gled jag runt i min bästa muminoutfit och fuldansade. Något Bönan har innerligt svårt att förstå vitsen med... Jorå... när fuldansen drar i gång... går hon och lägger sig och hade hon haft lugg... skulle hon blänga under den.

 

OM det blir något bilköp... Gillar INTE ordet OM... Det lilla ord på två bokstäder, ställer till det oerhört mycket... men... om...OM det blir något bilköp, återstår att se. OM det blir den bilen... (se... nu är det där skitordet där igen) måste vi köpa ny hundbur... Den buren vi har är lite för hög och går inte in genom baklucka. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu har T kommit hem och sitter och scannar gamla negativ och diabilder. Våra pappersbilder håller på att färgmässigt ge upp... även om de ligger i mörker så håller inte färgen i all evighet. Vill rädda det som räddas går.

 

 

 

 

 

 

Själv har jag vilda planer på att ställa mig vid spisen. Kan märka av en begynnande hunger...

Må gott

Höstlediga

 

 

T och jag tog oss två dagar ledigt från jobben... Det känns lite lyxigt så här mitt i hösten.

Igår åkte vi till mina föräldrar och åt älgpannbiff i gräddsås... och T och jag tog oss en promenad "på stan". Det är inte ofta vi gör det hos föräldrarna... Jag flyttade därifrån till Örebro 1987 och igår var som en promenad i minnen... Gamla posten som idag är inte lika stor som då... Butiker som försvunnit och andra har tillkommit... Min första lägenhet... Strandpromenaden... Kyrkan där jag konfirmerades och det gula huset där jag jobbade... Männikor vi mötte som inte ser lika ut som den dag jag flyttade... Inser att jag inte heller ser lika ut... Inte lika slät och håret är kortare... Jag har inte blivit längre men aningen mjukare...

 

 

 

 

 

 

Så har jag planterat amaryllisen som förhoppningsvis blommar till advent... Röd...djupt röd och storblommig skulle det visst vara.

 

 

 

 

 

 

Nu är T på stan och hämtar skor jag har hos skomakaren... fixar en sladd till utebelysningen som ska pimpa trädgården.

 

Bönan... hon ligger på flanken och suckar ljudligt bakom mig...

Har musik på... HÖGT... det är fredag och solen skiner som en tok... jag har vilda planer på att riva upp Bönan ur sin skönhetssömn och ta en femkilometersvända... Japp... så får det nog bli... Rensa minnen... sortera jobb... planera nästa renoveringsfas... kan bli en givande vända...

 

 



Må gott

För att finna luft, behöver vi vila

 

 

 

Vi har kommit av oss... Vi kom inte igång med någon renovering i helgen och det verkar som om luften gått ur oss...  Nu gäller det att hitta luft igen. Fast... vi behöver nog vila också. Så... för att finna luft behöver vi vila.

 

Idag har jag frusit som en tok  på jobbet och en städfirma kommit för att STORSTÄDA våra lokaler och det doftar starkt av rengöringsmedel... Nästan så det blir svårt att andas. Jag beundrar dem... De hade börjat städa i morse innan jag kom till jobbet och höll fortfarande på när jag åkte.

 

 

 

 

 

När vi kommer hem från jobbet är det mörkt ute... Lite vemodigt... Nu tar det ett tag innan vi kan gå kvällspromenaden med Bönan i dagsljus. Det märks på den lilla fyrbenta att hon inte är riktigt nöjd med situationen. Sommarhalvåret händer det mer och hon är i farten HELA tiden... förutom när hon ligger i solen och steker. Nu... går vi alla in i någon form av höst/vinter lunk och det verkar som om våren är det enda som kan få fart på oss.

 

Så... Nu tar jag kväll framför tv:n...

 

Må gott

 

 

 

Tatuering del 2.

 

 

Vintertid... i alla fall vad gäller uret. Fick en timme extra i morse att sova. Det behövde jag. Ska dock tillägga att piggare blev jag inte... men det är alltid skönt att få sova lite extra.

T gick upp långt innan jag och jag märkte det inte ens... Snusade som bäst när han gick ut med Bönan som var i trängande behov av morgontoalett. Så... när jag vaknade stod frukosten på bordet... Sådant gillar jag... INTE frukost på sängen... HUA... kan liksom inte äta MASSOR då. Ni vet... ALLT som tillhör en bra frukost. Fruktsallad, yoghurt, rostat bröd, latte, juice och MASSOR av gott pålägg. Till det krävs ett dukat bord. Så är det... 

 

 

 

 

Så kom sonen... den högt och innerligt älskade sonen. Han kom för att äta, krama sin väna moder, visa tatueringen, busa med Bönan och rufsa om TantKarin. Jojo... det händer lite när han kommer innanför dörren.

  

 

 

Tatueringen som jag lika innerligt är emot är ännu inte läkt och väl insmord med fet barnrumpssalva.



 

 

 

 

Och här kommer förlagan till tatueringen...

 

Nu har sonen åkt hem till sitt.
T är till ett köpcentra nära oss och fixar en ny telefon... Kan upplysa att den vattentåliga Sonyn INTE tål att bli tvättad i 60 grader bomullstvätt med 1600 varv centrifug... Den håller INTE för det.

Själv lägger jag mig i soffan och lyssnar på musik... högt... JÄTTEHÖGT... drömmer om sommar och värme.

Må gott

En långsam dag

 

 

Ute är det mulet och regn... och jag misstänker att hela dagen kommer vara " i ett mörker".

 

Känns konstigt att vakna en lördag och inte ha något planerat. Inte packa väskor för att åka till Paradiset. Inte sticka iväg och träna vovve. Inte få något inplanerat besök. INTE veta vad vi ska göra idag. Himla konstig men välkommen känsla.

 

Visst har vi saker här hemma att ta tag i... Som att fixa lilla hallen på övervåningen. Renovera badrummet som i dagsläget ger känslan av att gå in i en aprikos plastpåse... Röja garaget... men... det är inget vi i dagsläget kommer starta med. Idag får det bli en långsam återhämtningsdag, med långkok på spisen och varmt bad till kvällen... jorå... så får det bli.



 

 

 

Nu kör vi melodikrysset.


Må gott

Sju år går fort

 

 

 

Idag, för sju år sedan, åkte vi och hämtade vår SnyggÅke. Det där med namn var svårt. Skulle ligga bra i munnen... och familjen skulle vara överens.

Många namn kom upp... men Åke var det som vi fastnade för... och så fick det bli.

Smeknamnet Snyggingen... var en utställningsdomare som myntade. En domare som blev helt betagen i vår "svarta best" och som gav honom rosa CK-rosett. SnyggÅkes pappa Valdo har även han gått under smeknamn, men då var det SnyggLars. Jojo... han... vår Snygging hade lite att brås på.

 

Pappa Valdo är "still going strong" och är i dagarna 11 år...  och även om dikena blivit aningen bredare och det är svårt att ta sig över och rådjuren springer MYCKET snabbare nu är för några år sedan... så hänger han med.

 

Snyggingen vilar i Paradiset. Han är på den plats på jorden han trivdes bäst på. Där han kunde springa utan koppel hela dagarna. Bada när han ville och vandra mellan sol och skugga.

 



 

 

 

Känns vemodigt... han saknas oss mycket.

 

Å tänk vad sju år går fort...

 

Må gott

Det där med tatueringar

 

 

 

 

När sonen var tre år, såg han för första gången en "riktig tatuering" och blev helt betagen... för en sådan skulle han också ha... och det talade han om högt och tydligt... "när jag blir stor ska jag ha en TATURERING"... han visste vad han ville även om uttalet inte var det rätta.

 

Under hela sin uppväxt har han sagt detta och vi har fått köpt fusk"tatureringar" till honom som han satt på hela sin kropp. Detta slutade han dock med när han var runt 10 år, men drömmen om en tatuering har han inte slutat med.

 

Jag har varit förskräckt över detta... Min son ska märka sin perfekta kropp med en bild... och jag har hotat honom att jag ska lägga mig ner och självdö om han gör det... Jag har lyckats stoppa detta förskräckliga i 21 år... men nu...

 

 

 

 



 

 

... gick det inte att stoppa honom längre. Sonen är idag 24 år och jag misstänker att han anser sig vuxen. Han som var så liten när han var liten.

 

Idag åkte han och F ner till Göteborg för att genomföra tatueringen, eller som sonen sa när han var liten "tatureeeeeeeeringen". Han har noggrant kollat upp var och vem som ska få äran att märka honom för evigt.

 

För ca en timme sedan fick jag en bild av F... och sonen hade just väst fram att "det gör ont". Jojo... bra tycker jag... Ont ska det göra.

 

Bilden han valt är inte någon bild på sin väna moder... utan en bild på Snyggingen. Sonen har många gånger bläddrat bland fotografier på SnyggÅke och till slut hittade ha en som dög.

 

 

 

 

 

Så... vi får väl se om han blev nöjd. Vad jag tycker... DET vet sonen och jag är INTE glad. Men... jag älskar honom innerligt och ovillkorligt ändå.

Må gott

Gamläge i soffan

 

 

 

Jag tror jag ska jobba lite längre varje dag... Komma hem till rastad vovve, middagen på bordet och efterlängtad...  Bara sätta sig och njuta av maten och massor att prata om... Jojo... så får det bli.

 

Vi är rätt trötta den är årstiden. Igår försökte vi se hela Hypnotisören... DET gick inte. Missade sista 40 minutrarna, så nu måste vi köpa filmen. Vill ju se slutet. Det är liksom poängen. Men då sov vi ovaggade. Det brukar bli många halvsedda filmer under hösten. Vi ligger som två gamar i soffan och sover oss igenom det som visas på tv. 

 

 

 

Vi har fått upp fågelbordet. TantKarin har fullt upp med den flygande buffén och hon sitter och kikar i köksfönstret. Det är massor med småfåglar som rockar loss bland solrosfrön och häromdagen var det full fräs i lavendeln med blåmesar. Måste säga att jag har jätteroligt åt de små pippifåglarna... sonen säger att det är tantvarning på det. Det struntar jag i... fågelskådare ju.

 

Nu dags för soffläge.

Må gott