Att få springa med en rhodesian ridgeback - Attila

 

 

Så kom snön, både efterlängtad och hatad. Världen bäddas in i ett vitt fluff och på något vis blir det aningen enklare att leva. Världen blir ljusare och inte så dystert mörk... även om det är kallt och vissa dagar upplevs som kväll hela dagen... som idag... typ.

 

I förmiddags styrde vi "mexikanaren" till Paradisets strand... gick ut på långbryggan och fotograferade vårt Paradis, inbäddat i kung Bores skrud. Än har inte isen lagt sig, så det gick inte att gå ut... men håller kylan i sig, är det en tidsfråga.

 

 

 

  

 

 

 

 

 

 

Vid sommarstugeområdet, där långbryggan finns, träffade vi en fantastiskt trevlig och stilig herre på tre modiga år... En rhodesian ridgeback vid namn Attila.

Jag måste säga det... det är något visst med stora pojkar som har alla kroppsdelar kvar. Han är nästan i Snyggingens storlek och så himla trevlig. Bönan fräste lite åt honom och talade om var hon ansåg skåpet skulle stå... och han fogade sig... så där som bara stora hanar gör när de låter tikarna tro att de bestämmer... Jag bara "älskart".



 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu ligger Bönan i sin bädd... djupt ner i fleecen och suckar. Hon är nog aningen trött och lite stel efter mötet med Attila. Det här behövde hon... att få rusa av sig med en stor pojk. Det var ett tag sedan... och jag kunde se hur lycklig hon var. Så även jag... Vår lilla Tant kan fortfarande få fart på ett "hangarfartyg" typ "nästan Snyggingstorlek". Det gillar jag.

 

Må gott