Vi saknar vår stora, trygga, vackra dobermannpojke... SnyggÅke som kunde springa Bönan trött och som så subtilt att vi inte noterade det bestämde var Bönan skulle ställa skåpet. Han lät henne bestämma till ett visst... sedan "trädde han in" och styrde upp.
För sex år sedan, sprang de runt i snön och det var bara att böja knäna när de kom så man inte blev omkullsprungen.
Vi kommer aldrig mer fostra en dobermannpojke... Det kräver mer än vad jag i tillfället orkar med... Det är skillnad på att fostra en tik och en hane... så är det. Men jag kommer alltid drömma om att en gång till få ynnesten att äga en stor grann dobermannhane.
Nu... väntar en liten kärleksbomb... Bill är på intågande. Han har varit ute i skogen med sonen och fällt träd och eldat ris... Misstänker TantKarin ligger kvar i arbetsrummet och vägrar komma ut. Hon är inte riktigt nöjd med 8 - 9 kg kärlek som kastar sig över henne.
Må gott
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kul att Du har lust att skriva några ord...