Nu tycker jag det är på tiden att det blir SOL och VARMT. Vi behöver det för att orka vintern som är ofrånkomlig. MEN än finns det hopp... En tredje del av sommaren är kvar. *håller alla tummar jag har*
.
Sonen har hunnit komma hem en dag i helgen för att igår åka med ett gäng kompisar till Halmstad. DET gillar jag inte... *Suckar uppgivet* ... är en orolig hönsmamma juh... *plutar lite med läppen*... och tycker sonen ska vara hemma i modershuset. *LER* DET tycker inte sonen och det kan jag förstå... även om jag INTE gillar det, men det är en annan sak. Jag hoppas ändå att han har kul. Det är bra att ha kul. *Försöker hitta bra anledningar*
.Vi har sedan lördags hunnit med att vara på ön och fixa.
.
T har målat i gäststugan. Han startade med "Kviststopp" och har nu börjat grundmåla. Vi såg att det som målats för ca 10-15 år sedan inte längre är fint. I det blå är det gröna prickar och i det vita är det gula prickar. INTE fint alls. Nu kommer allt bli vitt, UTAN prickar.
.
Jag började skrapa ett av fönstren i gäststugan, DET behövdes. Tänkte inte måla det i år utan endast stryka det med linolja blandat med lite terpentin och i vår kommer jag måla fönstret både ute och inne med en äkta linoljefärg.
.
På baksidan har vi starta projekt "rabatt framför båtplats" och jag hade bestämt mig för en honungsros. Det blev ingen honungsros utan en "Penny Lane" och givetvis hade jag bestämt mig för VAR jag skulle ha den. DET var den "sämsta platsen i rabatten" sa T. "Det ligger ett urberg under jorden och det går inte att gräva så djupt som rosen kräver". "SKITSNACK" muttrade jag surt. "Där" sa jag och pekade i vänster hörn... "där ska rosen sitta". T suckade tungt och började gräva.
Tur att vi har grannar... T ropade över häckarna och vips stod J där med TVÅ spett och vänligheten att hjälpa. TACK snälla för hjälpen och TACK T för att Du orkar med mina nycker. *LER*
.
Så... Nu sitter hon där i hörnet... "PENNY LANE". Det tog lite tid, men *Flinar* skam den som ger sig och T fick med hjälp av J upp "urberget" *NÖJD*
.
.
För några dagar sedan hittade jag en "Violpastill" i en butik här i stan. Det är en såda där pastill som ger nostalgitrippar. Både T och jag går och snuffar i burken och ibland tar vi en liten violblå pastill och låter den smälta i munnen, samtidigt som vi får liknande trippar som Marcel Proust skriver om när han åt en Madeleinekaka i boken "På spaning efter den tid som flytt".
.