När klokheten tar paus

Ännu en vecka äldre och förhoppningsvis klokare...Eller är det så att det kloka tar micropauser när man blir äldre och man visar upp sidor som INTE är kloka... *Flinar* Något jag själv upptäckte häromdagen... Min hjärna tog en micropaus och jag hörde hur det hoppade en jättekorkad sak hur min strupe...så här var det...

En kväll ringde det på dörren, Snyggingen platsades och jag öppnade. Där ute stod en man som berättade att han jobbade på "Fiskbilen". Han gick runt och tog upp beställningar på färsk fisk och levererade sedan vid dörren... Äm... jaha... "men vi ska inte ha något", svarade jag... "Äter Ni inte fisk", sa mannen... "Jorå", svarade jag. "Men titta här" sa mannen och ville visa bilder på fiskar, "det är fina produkter vi har"... "Nej" sa jag, "vi ska inte ha något, för vi"... Håll i Er nu... det är nu det JÄTTEKORKADE kommer... "Vi fiskar allt själva" och så drog jag igen dörren. PUCKO!

Mina föräldrar är lika fantastiska de vad gäller pausad klokhet. Häromdagen råkade de byta glasögon med varandra, och då har de inte ens likadana glasögon. Sedan gick de i (HÖR OCH HÄPNA) fyra timmar och såg dåligt. Min väna moder satt med förstoringsglas och försökte lösa korsord, hon putsade glasögonen och tyckte att hon till och med såg bättre UTAN glasögon. Kanske det var så att hon "badat för varmt". *ASG* Som om det skulle göra att ögonen blev konstiga... Även min far, tyckte att han såg lite illa. *Himlar med ögonen* Som sagt, det tog fyra timmar innan de märkte att de råkat byta glasögon med varandra... Nu har de bytt tillbaka och ser himla bra ut och modern behöver inte använda förstoringsglas när hon löser korsord... Vi blir alla äldre och klokare... men ibland tar klokheten paus... det är då det blir kul.



Igår var vädret faaaaaaaaantastiskt och jag tog Snyggingen på en härlig promenad, med långkoppel. Det är ett himla bra koppel som är fem meter långt och det gör att Snyggingen kan snuffa runt, upp och ner i diken, fram och tillbaka på stigarna vi går. Vi har juh koppeltvång i tätbebyggt område i vår lilla stad och då är det bara att ha vovven i koppel. Men jag vill ändå att han ska känna lite frihet, så därav ett fem meter långt läderkoppel... KANONERS.

Igår hade vi all tid i världen och jag lät honom gå och snuffa i buskarna. Rätt vad det var, började vovven att spåra och svansen gick som en liten propeller... så där rart det bara kan på en dobermann i fullt uppdrag. Jag blev lite nyfiken på vad det var som var så attans spännande, så jag lät honom spåra på... EN SKO... levererades och jag kände hur nackhåren började resa sig...för vovven for ut igen i snåren och fortsatte sitt spårande... TÄNK om nästa sko innehåller en fot...eller en HEL KROPP...var min tanke...men det visade sig att SnyggÅkes nästa sko även den, var tom på kroppsdelar. *PUSTAR*

Nu är min fundering... VEM kastar två till synes HELA damskor, stl 38, 12 cm klack. Gick hon barfota därifrån... eller är det utkastade från tåget... Järnvägen ligger inte många meter från där Snyggingen hittade skorna.

Idag har jag och Snyggingen flytt hemmet och hälsat på mina föräldrar. Vi har haft en himla trevlig dag och tyvärr kunde inte T bli med då han var hemma och SLIPADE TRAPPEN i hallen. ÄNTLIGEN!

Han plastade in HELA hallen och det såg nästan ut som i filmen ET, när militär och vetenskapsmän kommer och ska hämta ET. I den scenen där de plastat in hela huset och allt är vitt. Just så såg vårt hem ut idag, samtidigt som det var ett himla liv på div. slipmaskiner. Lika bra att fly fältet och njuta av stillhet, god mat, trevligt sällskap och hembakade bullar. Kanske måste fly en gång till, då sliperijobbet inte blev riktigt klart, men nästan.

Nu... ska jag gå och göra ingenting...