Tänk om jag kunde släppa det där med oron över att något ska hända... Att få barn är detsamma som ett livslångt självplågeri OCH ett hjärta fyllt med kärlek över det liv som satts till världen. Även om jag litar på sonen... (läs aldrig litar på att han klarar sig) är jag alltid orolig att något ska hända. Ibland släpper jag det nästan helt... men bara nästan... för det ligger alltid en liten oro... tänk om någon är elak mot honom, tänk om... Måste bli bättre på att släppa taget om oron.
Sonen säger att han var hårt hållen när han var liten... och det kanske han var... Jag kanske lät min oro hålla honom hårt. Måste bli bättre på att lita på att han kan ta bra och övervägda beslut... MEN JAG GILLAR INTE ATT HAN SKA TA MOTORCYKELKÖRKORT... det gör jag INTE.
Annars går helgen sin stilla lunk... Jag hade planer på att ta sovmorgon, men T och Bönan var av andra åsikter... När de gick upp, låg jag kvar och vaknade långsamt...
Så... nu väntar en lax att fixas och en räkröra att göras... Sonen och hans F kommer på middag.
T håller på att "smälta" Benlimmet till Leksandsstolar som ska limmas och Bönan tror limmet går att äta... hon står bakom honom och smackar ljudligt. Hon är hungrig den lilla Tanten.
Mina två barn är båda fyllda 30 och har en mamma som oroar sig alltid! Jag tror det är så att när man har nära kontakt med sina barn vet man ju mycket som de sysslar med och man funderar väldigt mycket på dem, har man inte så nära kontakt kanske man inte oroar sig så mycket heller. Men den innerliga kontakten vill vi för allt i världen inte vara utan! Eller....?
SvaraRaderaKramar Eva