När jag sitter och tittar på fotografier genom åren, inser jag att jag nästan inte finns. Så är det... Från januari i år, finns jag nog bara med på max 5 - 6 foton. Det är inte ens ett foto i månaden... Så... jag finns inte... nästan inte alls. Så är det när man (läs jag) är den som håller i kameran och vägrar släppa den till någon annan. Är det sedan så att jag råkar hamna på ett foto, studeras det med ytterst kritiska ögon innan det går igenom FÖRSTA censuren. Efter det krävs det oerhört mycket jobb... i photo shop. Jorå... det gäller att hakorna sitter där de ska och att läppstiftet är perfekt. Lockarnas ostyrighet har jag givit upp för länge sedan och out fiten är för det mesta mumin - när jag inte är på jobbet förstås. Kan ju inte gå i mumin på jobbet. Det finns en gräns, även för mig.
Men det ska bli bättring på det där med att jag inte finns... det säger T i alla fall. Han ska numera vifta med kameran efter bästa förmåga och då är risken... eller chansen, beror på hur man ser det, att ett rödhårigt yrväder hamnar efter någon kant på ett fotografi. T har även aningen svårt att fixa det där med skärpan... fast... det gör inte så mycket. Gör mig rätt bra lite softad och "överstrålad". Jorå... vänta bara... jag kanske dyker upp mer vad det lider om T får tag i kameran och viftar runt lite.
Må gott
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kul att Du har lust att skriva några ord...