Vackre Johns dörr

 

 

 

I morse när vi vaknade i Paradiset låg dimman så tät att jag trodde det regnade när det droppade från träden. Allt var blött och vi såg inte många meter framför oss.

 

 

 

Dimman lättade och det blev en fantastisk dag...

Fast det tog tid... och under den tiden låg Bönan framför gasolkaminen.

För henne kan det nog aldrig bli FÖÖÖÖÖR varmt. Hon lägger näbben så nära det går och när jag stänger av kaminen surar hon och går och nosduttar på den för att jag ska förstå att hon inte var riktigt värmeklar än.

 

 

 

 

 

Idag insåg jag med sorg i hjärtat att hösten är här... eller... inte sorg... snarare vemod... Jag var inte riktigt klar med sommaren. Vi hann inte sitta och njuta av värmen och vattenkluck tillräckligt många gånger för att jag ska vara klar... så är det... och i min egovärld är det BARA jag som är drabbad av att hösten är här.

 

 

 

Idag tog vi ner en dörr från vinden i Paradiset... Dörren som Vackre John en gång fraktade över sjön till huset han byggde... Hans namn står med snirkliga bokstäver på sidan av dörren... John Valdemar... min farfars pappa... även kallad Vackra John.

En gång var dörren vackert målad, men det var så slitet och förstört att min pappa tog bort flagorna och ställde upp dörren på vinden.

Nu är Vackre Johns dörr åter i användning, dock inte som dörr... och... jag vet ännu inte OM jag ska måla den eller bara låta den vara, och OM jag målar den, vet jag inte vilken kulör... har inte bestämt mig...än... Därför får Vackre Johns dörr vara orörd tills jag fått vrida runt tankarna några gånger.

 

 

 

Dörren hamnade i gäststugan... Hade först tänkt att använda Vackre Johns dörr som huvudända till dubbelsängen... men där var dörren för hög/bred... Dörren är 200 cm och vi hade endast 192 cm till vårt förfogande... Så... nu är den bakom den smalare sängen som även fungerar som soffa.

 

 

På håll såg vi skarven och hägern samsas på en sten... Ödmjukheten kommer över mig och jag slutar nästan andas... Rusar in och hämtar kameran... den som har 30 x zoom... därav suddig bild... Men de är där... på stenen... Efter ett tag sträcker hägern på sig och med ett litet knix på benen lyfter den och sveper iväg... Jag andas normalt igen och förtrollningen är bruten...

Nu... fortsätter vi med en söndag i valets tecken... Vi tog en promenad och röstade... känns  som en högtid... Något att vårda och aldrig ta förgivet... att rösta.

I andra länder är det krig för att få demokrati... vi måste vårda vår. Det är inte bara en rättighet att rösta... det är en skyldighet.

 

Må gott