Igår var min dag svart... eller svart-vit... eller som Katja skrev på sms... "50 nyanser av grått". TantKarin vek inte från min sida... eller rättare sagt, hon och Bill (som kom på besök) körde växelverkan med kärlek och omvårdnad.
Savannah hade fullt upp med att vara svårmodig och lägga beslag på T. Själv höll jag mig i loveseaten och försökte hitta en bra sitt/ligg-ställning med nackkrage på... OCH varm vetekudde där det var som värst.
Idag har livet lättat lite... efter preparering av värktabletter, värme och att röra mig långsamt, har jag återfått färgen och kunnat skratta.
Lyckades även bjuda mina föräldrar, sonen och F på sen lunch. Jag behövde det... få skratta och slippa tänka på nacken. Men jag håller den varm... nacken alltså...
Nu har de åkt... och liten Bill följde med... Han kom... han busade...han åt... han sov... Livet på en pinne för en liten frallapojke i sina bästa år... typ snart två.
Nähä... en Alvedon eller två och stödkrage på det här... så håller jag nog kvällen ut för i morgon är det jobbdag.
Må gott
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kul att Du har lust att skriva några ord...