Igår när jag satt och kikade på midsommarbilderna, såg jag att jag tagit en bild på bullarnas framfart. Den bilden kände jag igen. Jag hade liksom tagit den bilden många år tidigare fast med dobermanns.
Det är något visst med att se hundar av samma ras rusa av sig. De pratar samma språk "utan brytning". Det uppstår inga missförstånd och rörelsemönstret är detsamma. De har samma styrka och man behöver inte vara rädd för att den större, av misstag ska göra den mindre illa.
När ett gäng dobermann springer är det oftast helt tyst... det vi kan höra är dundret av tassarna och de snabba "klara" andetagen. Ibland kan någon skälla till för att "få igång" de andra. Det är en njutning för ögat och själen att se dem.
När små frallor springer... är det inte lika tyst... Det frustas, flåsas, grymtas och bjäbbas. De rumlar runt och alla som ser det kan inte låta bli att dra på mungiporna och det slutar ofta med att man skrattar högt å de små "träsktrollen" som Katja säger.
Nu är huset tyst. Inga hundtassar går över golvet och TantKarin ligger och sover, annars är hon rätt bra på att "klampa" över golvet.
Jag har en latte att fixa och ett hår att tona. Som vanligt kommer det bli på tok för rött.
Må gott
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kul att Du har lust att skriva några ord...