Hundarnas Ferrari - Vackra, snabba och svårkörda

Jag vet inte längre hur man gör... eller rättare sagt hur jag ska göra.

Hur lever jag utan hund... och då menar jag dobermann... Jag är förvirrad och själsligen vilsen utan mina fyrbenta vänner.

De har varit en stor del av mitt liv i nästan nio år... och nu vet jag inte vad jag ska hitta på när de inte finns här... eller i alla fall någon av dem.

Så mycket träning vi roat oss med. Allt från utställningsträning, IPO till vardagslydnad... och vi var ett stort dobermanngäng som träffades så ofta vi kunde/hann. Vi "stötte och blötte", vi hjälptes åt att vara figuranter och domare... ingen blev sur över kritik utan tog det som en lärdom. Vi skrattade och blev förbannade över den egna oförmågan att kommunicera med en fingerpekande dobermann. 

Vi njöt av varandras framgångar och hejade och peppade i utställningsringen.

Så många kvällar med god mat, vin och sovanda hundar liggande på golvet runt oss.

Nu har jag gått in i min sommarledighet och jag tar mig inte ut för att "bara gå promenad". Har ingen lust att lalla runt utan en fyrbent vän.

Jag har fått förfrågan om det blir någon mer hund... och i så fall om jag inte ska "byta ras"... OM det blir en ny fyrbent vän... kommer jag INTE byta ras. Varför byta från hundarnas hund... Den vackraste rasen av dem alla... även om de att fostra innebär massor av jobb... betydligt mycket mer än andra raser... Dobermann kallas ju för hundarnas Ferrari - Vackra, snabba och svårkörda. Det passar mig.

 

 

 

Snyggingens syster Cita har lite att bita i.

Så... vad hittar jag på nu då?
Jag går i alla fall inte på någon promenad UTAN hund.

Må gott