Ännu en gång säger jag att jag inte orkar längre... Ondskan visar sitt fula tryne och ännu en gång drabbar döden i onödan... Ingen sorg är mer eller mindre värd än någon annan och oavsett om det beror på en bussolycka eller en terrorattack så gör den ont... och ännu ondare för dem som personligen drabbas... Fast... vi kanske alla drabbas personligen när det exponeras så som attacken igår blev exponerad och det i timtal... Till slut blev min själ trött... så himla trött att jag inte orkade höra eller se mer ondska... så vi stängde av nyhetsrapporteringen och ägnade oss åt sonen som kom förbi...
Han... sonen... glider in genom dörren... busar upp flickorna...kramar lite på sin väna moder... och glider ut genom dörren... och vi fattar nästan inte att han kom förbi... men det gjorde han och jag blir lika glad varje gång.
Idag for vi till mina föräldrar... Pappa har jobbat som attan med båten och nu skulle bara det sista göras... NU... kan vi lägga i den vilken dag som helst... Nu kan vi öppna Paradiset
Både Julia och Savannah har koll på vem det är som håller i det ätbara...och båda flickorna vet vem de kan övertala till en godbit...
Nu har vi kommit hem... och jag orkar inte varken se eller lyssna på nyheterna... Jag stänger ondskan ute om så bara för en liten stund...
Ondskan är så svår att förstå men likväl får vi inse att den även drabbat oss i vårt land. Men samtidigt ser vi vilken hjälpsamhet och vänlighet som finns hos oss.
SvaraRaderaKramar Eva