TantSimone fick somna in

 

 

Igår tog vi det svåraste beslut man som människa ibland måste ta... Att släcka någons liv. Vi tog ett gemensamt beslut att låta TantSimone somna in.

För ett år sedan startade våra tankar och vi kunde inte längre blunda för att något höll på att hända vår Tant. TantSimone fick diagnosen -  senil. Vissa dagar var hon som en pigg liten nyfiken kattunge, medan andra dagar slogs hon för att döda och vi kunde se att hon inte alltid längre var med oss, utan i en värld där ingen annan än hon fanns.

Idag fick TantSimone, minst 15 år gammal, somna in.

 



 

Hon kom till oss för snart sex år sedan, med magen full av kattungar. Hon skulle bara stanna ett litet tag. Hon födde tre små fantastiskt vackra bäbisar och hon blev kvar. Hon blev en del av vår familj och hon tog oss alla med kärlek och när jag mådde dåligt eller hade ont, tröstade och vårdade hon och skvallrade för T.

Hon fostrade alla dobermann som klev över vår tröskel och det var hon som var drottningen, med TantKarin som sin vapendragare.

 

 

 

 

När veterinären givit henne sprutan i magen, bad jag T öppna dörren ut... (Hos vår veterinär kan man komma direkt utifrån och slippa väntrummen när ett djur ska få somna in)... Jag höll vår lilla drottning i famnen och tog henne ut till friska luften. Där... i min famn fick hon andas de sista andetagen... i den fortfarande ljumma höstluften, ute i det fria. Det sista hon såg var himlen, hennes ögon blev grumliga och hon slutade andas. Stilla - mjukt - försiktigt gick hon över... liggande i min famn... i friska luften.

 

Nu ska jag gråta lite till... sedan ska jag tänka glada tankar.

Må gott