Tre minuter sol...

 

Onsdag... jag fattar inte vart dagarna tar vägen.

Igår när jag kom hem från jobbet, kopplade jag Snyggingen och gick på vår femkilometersrunda. Mulet men skönt... Vovven gick i långkoppel och hade "frigång"... han fick röra sig fritt bara kopplet är "slakt".

På ett ställe (där jag ibland lägger spår) är det högt gräs... där... sprack det upp och solen kikade fram... Livet kändes på en gång lite... ljusare... härligare...mindre mulet. Jisses vad lite sol kan göra gott... även om det bara var för några minuter. Kände mig gladare... även om jag inte är ledsen.

 

Inatt... har det regnat småspik mot fönstret och jag undrar om någon sol kan kika fram och ge mig värme och glädje i hjärtetrakten. Det skulle vara himla trevligt, för idag blir det ingen lunch för mig. Det är jag som ska rasta SnyggÅke. 

 

 

 

Häpp... då är det bara att kliva ur muminoutfiten och göra sig presentabel... Dags att fara till jobbet.

Må gott