En skatt av minnen

 

 

Har suttit och snorat, hostat och scannat bilder och öppnat fotofiler jag glömt att jag hade. I dessa filer finns en skatt av minnen, några är glada medan andra fortfarande gör ont att se. Bilder på TantSimone gör fortfarande ont, men ändå ler jag när jag ser hennes rosa nos och vita päls. Nästan som en sagokatt.

 

Hittade en bild på min vän "Snus" som gick bort för några år sedan... det gör ont. För ont för att orka förstå. Tänker fortfarande att jag måste ringa henne för att berätta om något jag varit med om, eller som jag vet att bara hon och jag kan skratta åt, något som ingen annan förstår. Lägger undan bilden ett tag till... orkar inte förstå. Blir fortfarande arg, så arg att jag åker förbi kyrkogården och inte orkar stanna för att tända ett ljus. Moget... inte det minsta. Men ibland måste sorgen få ta sin tid innan man orkar leva med den.

 

Jag scannar bilder på släktingar som sedan länge är borta... svartvita bilder över hundra år gamla, bilder från en annan tid, ett annat liv och som är en del av mig. Utan dessa människor på de svartvita bilderna skulle jag aldrig funnits eller vara den jag är idag.

Jag vandrar genom årtionden... till tider där inga tvapparater, mobiler, datorer eller färgbilder fanns och jag njuter av varje taget fotografi. En skatt jag med glädje förvaltar och har tänkt att katalogisera till kommande generationer. Tänkte skriva ner namn på dem jag vet. Utan namn blir vi glömda och utan värde... bara en bild... som inte betyder något för någon.

 

 

 

 

 

 

 

Nu go´vänner har jag en film att kika på och en godisskål att dyka ner i.

Må gott