Det går... men det gör ont.

 

 

 

Tack alla Ni som mejlat, Sms:at, ringt, kramat mig, kommit med blommor och Ni som skrivit på bloggen och uttryckt att även Ni är ledsna och chockade över det som hänt.

Jag förstod inte förrän nu hur mycket vår Snygging påverkat och berört. Så många som med rysande förtjusning inte kunde se sig mätt på honom... Stor, ståtlig, välmusklad, vacker och så innerligt snäll...

 

Vårt liv går vidare även om en kär familjemedlem inte finns med oss längre. Känns lite... konstigt... att inte ha hans långa nos (31 cm från hjässa till nosspets) snuffandes lite försiktigt när kylskåpet öppnas... Konstigt att inte han någon som HELA TIDEN PRATAR högt... och som jag i början var lite irriterad över...tills jag förstod att han pratar... det är inte missnöjt pip... han pratar.

Konstigt att inte ha en vacker dobermannpojke som pysslar om mig när jag mår risigt. Och som min pappa sa... vem ska nu gå bakom mig när jag plockar sten till kajen vid Paradiset. För det gjorde han... gick bakom och kontrollerade varje sten vi tog upp. Ju tyngre sten desto mer frustade han bakom.



 

 

 

Bönan... saknar också sin vän... De har känt varandra sedan samma dag hon kom till Sverige från Ukraina och de var runt halvåret gamla.

Bönan som är en matglad flicka... vägrade äta i onsdags. Jag förstod inte varför... tills hon gick och ställde sig där Snyggingens matskål brukade stå... Först när jag ställde hennes mat där... PRECIS där... åt hon. Hon ser till att fylla en saknads familjemedlems plats... men varje gång hon vaknar...går hon runt och kikar om han kommit hem och hon missat det. Hon snuffar på hans ställen... där han brukade ligga.

Vi försöker fylla våra liv med roligheter, men vi blir hela tiden påminda om något vi innerligt saknar. Han tog en stor plats i våra liv och hjärtan och att springa efter trasig vägpinne på baksidan av vårt hus... det älskade han... och så även Bönan.

Nu får Bönan springa utan sin Snygging.

Idag... packade vi bilen och styrde mot Paradiset. Vi har inte kunnat åka dit på 14 dagar då vädret inte tillåtit att fara över sjön.

 

När vi hoppar (läs att jag kravlade) ur båten... brukade Snyggingen och Bönan platsas på bryggan och på kommando få släppa loss... och det gick i 120 knyck... fyra varv runt huset.

Idag... satte sig Bönan på bryggan och väntade på släppalosskommandot... men...var var hennes Snygging... hennes springkompis. Hon lommade ett varv runt huset och sedan ställde hon sig och blängde på oss... Var är han?

 

 

 

Idag kunde vi se och höra fiskgjusen i stort sett hela dagen. Den har retat både tärna och mås och Paradisets kråka. Fast... störst vinner.

 

Äntligen har fönsterfoderna i rummet kommit på plats och första fönstret är grundmålat. Det artar sig. 

Nu fortsätter lördagen... utan en pratande Snygging liggande på rygg nedanför min fåtölj. Det går... men det gör ont.

Må gott