Han saknas oss...

 

 

 

Idag har det gått två månader sedan Snyggingen somnade in... och vi säger fortfarande att vi har två hundar och "vi ska ta hundarna och..." Han saknas oss innerligt och ständigt... "Åke gjorde si och Åke gjorde så". Hans långa "näbb" som var med och den "stora sniffen" som kunde känna doften av en godisbit på mils avstånd.

Vissa dagar är det påtagligt att han inte är med oss och andra dagar finns han i bakhuvudet och jag försöker hålla sorgen borta... för den finns där... sorgen och bankar mig i ryggen med jämna mellanrum. Fast så är det väl med all sorg, att den poppar upp och slår en i huvudet.

 

Vi... eller åtminstone jag har börjat tänka banor som i en svart liten dobermannflicka. Inte idag och inte i morgon utan tidigast nästa sommar... eller sommaren därpå. I mina tankar har hon ett namn, men ännu är hon inte född och tanken har ännu inte riktigt landat... än... men jag kan se hur den cirkulerar för att gå in för landning... kanske... eller... ett varv till runt jorden innan jag vågar ta ner tanken på landningsbanan och lägga den i hamn.

 

 

 

 

Just nu har vi en tryckande värme och marken är fuktig efter en herrejösseskort regnskur. Om det ska regna kan det väl ändå komma så mycket att jag slipper vattna. Vi går här och äter fruktsallad och salt skinka... Det är i och för sig inte det sämsta... frukt är ju godis... eller...

 

 

Så... nu fortsätter en söndag, som jag inte vet hur den ska bli... Inga planer, inga måsten, bara en söndag... Väderleken får bestämma vad vi gör.

Må gott