Igår beslöt jag mig för att kika på REA:n. Jorå... så här tänkte jag... lönen har inte kommit än så jag blir nog ensam. JISSES... tänkte inte på att det finns skatteåterbäring. Jag var INTE ensam. Hittade dock MASSOR som jag ville ha, men hejdade mig och köpte det jag ansåg mest nödvändigt just nu... i klädväg menar jag då. För påslakanet i denim och tavelramarna med syrafria passepartouter var ju andra nödvändigheter... *puffar lite på lockarna*
I alla fall... rea var det och jag anser inte att det är rea förrän det är MINST 50% nedsättning. Är det sedan HALVA rea-priset, då är det en riktigt bra rea.
Nu var det rea och en riktigt bra rea är det nog inte förrän om ett par veckor. Ska nog ut en sväng då med... och köpa nödvändigheter.
Efter nödvändighetsraiden åkte jag hem och kopplade upp SnyggÅke med långkoppel för att ta min vanliga runda. Det visade sig att det skulle bli en längre runda och vi var borta i ca tre timmar. Efter halva vägen stannade vi hos Maria för att "tigga" lite vatten och vips hade vi fler med på vår promenad. Det var dags för Maria, hennes dotter I och barnbarn att gå till en nyanlagd lekplats. Vi hängde på. Det blir en lite längre tur men ändå på väg hem mot oss. Så istället för vår vanliga femkilometersrunda blev det 7,5 kilometer, med platsläggande vid lekplats med vidhållande fika. DET hade vi inte räknat med.
Marias barnbarn, D... en fantastisk liten prinsessa som just fyllt fyra, petade på mig med sitt lilla pekfinger och frågade om hon fick klappa Åke. Kan tillägga att Snyggingen och D är lika höga. Självklart fick hon klappa och efter det, så fort hon gick förbi den stora svarta vovven, sträckte hon ut sin hand och strök honom över den silkeslena pälsen. Det värmde mitt hjärta att se den lilla prinsessan och den stora svarta hunden tillsammans. Hennes lilla hand strykande över hans lena varma päls och han, kärleksfull och försiktig med den lilla.
När vi kom hem... gick han raka vägen mot "SIN" bordsfläkt som står på golvet. Han buffade på den för att tala om att den ska sättas på och sprida svalka, drösade ner på golvet och där låga han... länge och njöt av svalkan på golvet. Jag inser mer och mer att han pratar med mig... eller... han visar vad han vill och det är också ett sätt att prata. Fast... han har även ljud för sig när han vill något och jag lär mig mer och mer vad ljuden betyder.
Liten D sa flera gånger att "Åke pratar med mig" och jag tror henne, för han pratar även med mig.
Nu go´vänner är det dags att möta dagen... Regnet står som spön i backen och jag har massor att fixa med...
Må som godis... jättegott.
Tack för att ni lämnade ett tassavtryck så jag hittade hit!
SvaraRaderaDen här bloggen hamnar i min bokmärkslista direkt! Roligt med ditt förra inlägg för det där har jag faktiskt funderat på den här veckan!
Varför en del alltid bleker ner sina bilder, ibland passar det och tillför fotot något, men som sagt "jordgubbar ska vara röda"!
Kram
Melodys matte
Hejsan och välkommen hit och kul att Du gillar min blogg. Jag säger DITO. :-)
RaderaKul också att Du funderat, precis om jag ang. färgen på jordgubbarna.
*KRAMAR om`na*
Vilken vacker hund du har, och vilken trevlig blogg. Jag tycker att du tar fantastiskt fina bilder. Kommer titta in igen! kram från Huntertanten
SvaraRaderaInnerligt tack för de vänliga orden.
RaderaVälkommen tillbaka
*KRAMA om`na*
Visst pratar våra dobbisar med oss :P .. Zita pratar väldigt tydligt och talar ALLTID om att det är dags för mat - kan man nonchalera en dobbis som står och vrålstirrar och pratar? Näe, det går inte *skrattar*
SvaraRadera~*~♥~*~ K R A M ~*~♥~*~
*Skrattar högt* Nopp... det går INTE att nonchalera en dobbis som talar om vad den vill.
Radera*KRAMAR om`na*