Att gnälla över ensamheten

Jag undrar vad som händer i livet idag. Igår när jag hade gnällt som värst över min ensamhet, drällde det in människor jag älskar. Sonen kom på lunch, J blev med på en promenad. Jag och Snyggingen gick och J cyklade bredvid. J har opererat krosbanden i ett av sina knän och får än så länga inte gå. Hon har kommit till cykelstadiet och det var bara att häva sig upp på "monarken" och cykla 5 kilometersrundan bredvid oss.

Vi hann inte mer än hem, dundrade mina föräldrar in och lika snabbt som de kom, försvann de i ett gasmoln i den lilla röda stridsvagnen.

Varje dag när vi är ute och går, hoppas vi på att stöta ihop med den FANTASTISKA Hedvig. Två år och dobermannflicka. Kan det bli bättre för en mogen kille i sina bästa år... typ snart fem. Snyggingen är vänlig och Hedvig är PÅ.

Senaste träffen var i söndags. Gissa om det var två lyckliga vovvar. De for som troll över gärdet och bara njöt.

*Suckar* Än har inget kul inträffat... får väl fortsätta städa arbetsrummet då. Sade till T och sonen för två år sedan, när jag började plugga B-kursen att... "INGEN får röra sakerna i arbetsrummet för då är jag lost". Denna uppmaning fortsatte när jag började med C-kursen och lovade att "när jag pluggat klart C-kursen, röjer jag i arbetsrummet". DET är vad jag håller på med nu och i början på nästa vecka kommer skjutdörrarna vi beställt till en HEL vägg där vi har väggfasta hyllor för mina skor och andra viktiga prylar.

Just nu ser arbetsrummet ut som om någon släppt en bomb, modell större och sprunigt ut. MEN det ska bli fason på detta rum innan kvällen, OM det inte är så att någon trevlig person knackar på vår dörr och vill leka.

Må gott